Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Sorgligt slut på dansen.
— Hvar och en har sina speciella tycken här i världen. Den ene
tycker om surkål, den andre om hafregröt, den ene tycker om Lisa,
en annan om Maja, en svärmar för våren, en ann’ för hösten,
bond-gubbarne i skogstrakten jubla åt stränga vintrar med godt före —
och jag, jag tycker inte om midsommarn. Hvilket väl är underligt.
Ah, midsommarvaka med dans och fiol och midsommarstång och
kraftiga kvinnolif att hålla om, ängsbollar i rockuppslaget, det är väl
ändå något dråpligt. Och en kyss bakom hasselbusken, yrande polka.
Och så att vakna i soluppgången under fågelkvitter och i morgonglans
på ängen med hufvudet i Majas knä. Ja, det där känner ni igen
se’n ungdomstiden, gubbar, och edra ögon le och edra bröst häfvas
vid tanken därpå! Men jag blir alltid ledsen och ifrån mej vid
midsommartiden, och jag kan väl inte annat! sa’ Fredrik i Skatebo.
— Hur så? Ar det för att du tycker att det är synd, att
dansen går på Gåryds äng och att ungdomen roar sig med lite bäljaspel
och polka i stället för alt sjunga sånger? Har du blifvit så gammal
och trötter, så att du inte begriper ungdomssinnet längre, Fredrik?
inföll jag.
— Gammal och trötter! Nej! Men jag blir ledsen vid midsommar
för det att mitt hjärta slogs sönder och min största sorg träffade mig
vid den tiden, suckade karlen och tittade uppåt den rödfärgade
aftonhimlen.
— Må dä! Du har mistat kreatur vid midsommartiden, kan jag
tro. Oeh det vet en allt, att sådant biter svårt! inföll jag.
Fredrik glodde till på mej med en bå’ sorgsen och hånfull min,
precis som jag var’t en slags sämre människa.
— Nå, hvad hände dig då, som kunde vara värre, Fredrik?
Tala om ditt bekymmer. Det brukar allt lätta på lifvet! lät jag.
För karlen såg verkligen riktigt ledsen och bedröfvad ut.
Han ville inte gärna gå in på’t. Han förstod att jag var en allt
för jordevänd mänska för att begripa annat än klöfvervallar och stutapris.
Men till sist trängde sig väl minnet på’n så pass, att han inte kunde
hålla inne med det, som rörde sig inom honom, och så fick jag hans
sorgliga midsommarsaga till lifs. Jo, jo, mänskan är utsatt för
mångahanda svårigheter här i tiden. Lycklig den, som antingen kan
ta’ det såsom en tuktan eller också är mäktig att glömma. Gualof,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
