Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Vid det tillfälle, då Andreas och Isak mönstrats, stod .oek ett
slag därsammastädes och Isak anförde, förstås, Hiarumskontingenten
med sådan framgång, att en Lungmosapojk blef nära dödslagen. Han
kom visserligen till lifs, men han hade fått en sådan skräll i hufvudet,
att det aldrig efteråt blef någon ära med honom. Han förmådde
aldrig göra ett ordentligt dagsverke, utan var efter tillfrisknandet
fumlig och half idiotisk i all sin dar. Och dess bättre för honom lefde
han heller inte så särdeles länge. Nå, det blef rättegång om saken,
och det fanns de, som kunde taga på sin ed, ätt det var Isak, som
med sin blydagg kommit Lungemosapojken till skada.
Men när det kom till kritan, tog Andreas saken på sig. Isak
och far hans hade, kantänka, lofvat honom stora fördelar, om han
ville lida straffet. Och den beskedlige sjåtern lät lura sig. Han lät
häkta sig och bekände sig saker och utstod det honom ådömda
häk-telset och smäleken.
Och hvad tror ni han fick för sitt besvär och sin dumma
hjälpsamhet? Jo, en kal bit här i skogen och virke till en stuga och löfte
att få plocka bränsle vid röjning i skogsmarkerna.
— Däruppe kommer du i lugn och slipper att vändas så mycket
bland folk, som ju alltid ska’ dra sig för dej, som var’t i häkte!
tyckte Isak.
— Kanske dä’! lät Andreas. Och så kom Skogsbvgget tillstånd.
Men det såg ut på ett annat sätt däruppe i de dagarne. Den
flacka och ganska bördiga fälla, som den stackars Andreas efter sitt
själfpåtagna lidande för vännen bebyggde, var då kransad af stor
och härlig skog, som tog emot stormarne och motade undan frosten. Den
gaf skugga i torkår och om vintern var den som en pälsfodrad tröja
åt skogsbyggefolket. Andreas och den kvinna, som band sig vid
honom och delade hans ensliga och afskilda lif därborta, mådde väl.
Där växte goda äringar åt dem. Marken var lättbrukad och de hade
lagom mycket öppen jord för att kunna sköta den väl, och uti
skogs-planen fanns tillräckligt med bete åt deras fåtaliga fäkreatur.
Österut sträckte sig skogen ner till ån, och där fanns godt om
fisk, så att sofvel fattades aldrig i Skogshygget. Dess invånare trifdes
för den skull väl och en rask son växte upp åt dem. Men när denne
blef stor nog, längtade han ut ur skogen och for till Amerika.
Under tiden hade Isak tillträdt hufvudgården, hvarest han braverade
och ritade värre. När han vuxit ifrån lekstugornas och slagsmålens
förströelser, slog han sig på att lefva herre. Han ville åka fint, bo
och kalasa på herrskapsmanér och spela kort med handlandena nere
vid stationen. Han byggde om Kulhult och vräkte sig som den
värste patron, gick i borgen för herreslankar, som ville dricka
brorskål med honom, och förlorade den ena summan efter den andra.
Omsider måste han taga till skogen för att reda sig. Park efter
park fälldes, kastades i ån och flottades bort.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
