Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
-— Du går väl inte inpå mej med huggandet, så att du släpper
nordanvinden öfver min lilla täppa! sa’ Andreas ofta till Iaak.
— Ahnej, skogen är så vicjlöftig, så han räcker nok i bå’ din
och min tid! lät Isak.
Men det var märkvärdigt med det skogshygget. Ju mer Isak
sålde, dess mer behöfde han sälja. Det var ingen välsignelse med
de skogspengarne, de gingo som de kommo och togo flera med sig.
I många år stod skogen likväl bi, men allt närmare kom man
Skogs-bvgget.
— Du kan väl lämna liksom lite’ gardiner kvar kring min täppa
— dä’ kan du väl göra för gammalt skull! tiggde Andreas.
— Dä’ ska vi försöka! lugnade Isak.
Men allt närmare och närmare raspade sågarne rundt
omkring Skogshygget och allt sämre och sämre blef ställningen för Isak.
En dag syntes icke längre någon skog kring Andreas’ åkrar. Bara
stubbar och sten och småbuskar så långt ögat kunde nå. Hvad som
inte dugt till timmer, bjälkar, plank eller bräder hade mejats ner till
massaved.
Då kommo stormar och frost och torka öfver Skogshygget.
Lägenheten, som förut födttre kor, stod inte längre ut med att föda en.
Där blef ingen nämnvärd äring vidare. Skogshygget, där det förr
varit så lugnt och hälsosamt, blef ett riktigt blåshål. Fisken i ån
hade försvunnit på grund af timmerflottandet, och det stackars folket,
som förr mått bra och stått sig godt däruppe, fick nu pröfva på att bå’
frysa och svälta.
Det var inte underligt om Andreas under sådana omständigheter
förbittrades och kände vrede mot Isak.
— Nu får du släppa till föda åt oss, se’n du fördärfvat jord
och fiske och jakt och bete och alltsammans med ditt skogshuggande!
sa’ han.
— Du har lika möcke som jag! murrade Isak.
■— Gå då hem och titta i min saltbalja, så får du se hvad jag
har, och kakorna på brödkraken ä’ snart räknade. Hustru min tål
inte vid blåsten, utan är sjuk jämt och samt och harklar och hostar.
Och detta allt blef den ståtliga lönen för min beskedlighet mot dej.
Ja’ vånnar jag väl vore ifrå’ denna världen! suckade Andreas.
Isak blef bara ovettig på honom och hotade att vräka honom
från stället och sälja jordbiten, om han inte hölle in med sina
förebråelser öch sitt pip. Andreas hade ingen fasta på stället och kunde
tacka Gu’ att han fick sitta kvar, mente Isak.
På det viset blefvo karlarne omsider osams. Ju längre det gick,
dess uslare blef Skogshygget. Säden stod där stripig, svag och
utpinad i blåsten. Där hjälpte ingen skötsel längre, och ju fattigare
Andreas blef, dess mer började han hata Isak.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
