Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
En syndapalt.
Handlaren Bengtssons i Skäggebo bokhållare är allt en af de
syndfullaslo och ogudaktigaste varelser, som finns på jorden. Han är
nära på värre än någon annan bokhållare, som jag förr skådat, och
då kan man tänka sig hvilken förskräcklig mänska han är.
Aldrig annat än spektakel, aldrig annat än lurilej, aldrig annat
än falska varor och svek och stollastycken och gny med gammal
och ung.
Djädriga och fulla af hin onde och synd ä’ ju alla bokhållare i
universum. Men det här vilddjuret i Skäggebo är då en riktig extra
prima skrådaling af första sort. En gång bildade vi en s. k.
kommitté, bestående af de likaste karlarne inom Skäggebo handelsområde,
oeh gingo ner till handlarn i Skäggebo för att få bokhållaren aflägsnad.
— Vi ä’ utkorade te’ en- deputation, som skulle gå hit oeh
framställa folkets önskningar hos handelsmannen, sa’ Jösse i Bolet, som
vi utsett att föra ordet.
— Hm — jaså! Hva’ ä’ det för önskningar, undrade handlarn.
— Ja, dä’ ä’ vektiga och gedigna saker vi komma med, lät
Jösse och råkade spotta i sockerlådorna, som stodo utdragna. Ty
Jösse var ifrig och märkelig samt hade inte tid eller håg att reglera
sitt spottande i det ögonblicket.
— Dm ni också ä’ en deputation ifrån afgrunden, så ha’ ni inte
rätt å spotta snus i mitt socker. Och kommer ni hit för att söka
tvinga mig te’ nedsättning i mina priser, så tjänar dä’ ingenting te’,
för den lilla avance jag har, den behöfver jag, brummade handlarn,
som inte visste, hvad han skulle tänka om oss, där vi stodo grundrika
utanför disken och glodde illa på bå’ handlarn och bokhållaren,
förnämligast på den senare.
*— Vi ha inte bedt handelsmannen att få köpa någon slags
»avansch», och inte vet ja’ heller hvad dä’ ä’ för slags delikatess
eller lektyr. Ä’ dä’ nå’n nymodig anschofisk, så får han behålla honom
själf. Vi ge attan hans »avansch», eller hvad det heter. För dä’ ä’
väl i alla fall inte annat än nå’t, som han vell söka lura bönder med.
Men han nös sej den gången! Behåll han sin »avansch» te’ dess
han surnar eller ruttnar eller dunstar bort! Vi ä’ inga spekelanter
på’n. Utan vi ha kommit hit för att tala om en annan affärd!
dundrade Jösse, som började bli varm och komma i tagen med alt hålla tal.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
