Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— Och ett sådant ljud det är i honom se’n. Pröfva på! hade
bokhållaren sagdt.
Isak hade tagit fatt i göken och blåst till af all sin kraft.
Ilan hade visserligen känt, att det var något som yrde i synen
på’n, men han hade inte fäst sig därvid utan trott att det var damm,
som samlat sig i gökens innandöme. Men när han kom hem, hade
han nästan vettskrämt hustru och barn, ty han var svart som en
morian i synen, och husfolket hade trott, att han antingen blifvit biten
af en galen hund eller ock att han fått pesten. De hade inte på
länge vågat närma sig honom.
— A’ inte så’nt schvinaktigt? sporde Isak.
— Jo, det ska’ han få för! sa’ handlarn.
— Ahja, vi ha’ nok lite te’ mans vart utsatta för hans lergök.
Och nu ska’ vi ha’ slut på’t! inföllo vi andra.
— Hm, hm — en så’n drummel! mumlade handlarn.
— Och hur gjorde han inte mea gamla Inga i Pinutten! skrek
Lars i Fåfängan, som också var med i deputationen.
— Hvad gjorde han med henne?
— Jo, hon hade bedt en del hustrur i roten om ysthjälpe, för
hon ville ställa ihop en liten julost åt sig, ’gummesjåtan. När nu
mororna på en viss dag skulle komma till henne med mjölken, ville
Inga fägna dem, kantänka. Och så gick hon hit och köpte för
trelti-sex skilling vin. Men den eländige bokhållarn gaf henne i stället
sådant där gulaktigt ostlöpe, som ni har på flaskor och säljer. Ni
kan väl förstå hur fördärfvade käringarne blefvo i sina magar utå
löpet. Min var där också, och med henne blef det ingen reda på
fjorton dar’s tid. A’ inte så’nt upprörande och fähunsaktigt? slöt
Lars i Fåfängan.
På det viset höllo vi på en timmes tid och lade fram
bokhållarens uselheter, af hvilka en del voro sådana, att man knappt kan
tala och mycket mindre skrifva om dem.
Handlarn satt och grunnade och ibland log han. Det syntes
på’n, att han just inte blef så värst ilsk på bokhållarn.
Slutligen sa’ han:
— Jag ska’ säja er, gubbar, att det vore synd alt köra bort
honom. Han är så full af illmarighet och han är karl till att tänka ut
så många rackarstreck, att det tydligen blir den likaste handlare, som
man kan tänka sig, af honom! Se’n hällde han upp mer piccardon
och var så beskedlig, att vi till sist gingo in på att nöja oss med,
att bokhållaren inkallades och undfick ett rejält ovett i vår närvaro.
Nå, handlarn kallade in honom på kontoret och skrupensade upp
honom och löfvade honom smörj, om han inte bättrade sig. Och
bokhållaresvinet grät och bedyrade, att han efteråt aldrig skulle skoja,
åtminstone inte med gammalt folk.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
