Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 11. Stora forsen och Pikkarainen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
äl
tors, och försvinna bland Bottenhafvets böljor. Men
då det bänder, under stränga vintrar, att isen på
hafvet är sä stark, att den ej vill ge vika för de
påträngande gästerna, skockas dessa i massa vid
forsens mynning. Elfven, häraf dämpad i sitt utfall,
gör öfversvämningen ät staden högst fruktansvärd
och farlig; men då de hotande isblocken hunnit
samla sin styrka och med förenade krafter skjuta
emot isfältet, måste detta vika, och gifva fri passage
St den sa kraftfullt och majestätiskt framtågande
fienden, hvilken dock snart tillintetgjord fredligt
och sakta hopsmälter med hafvets stilla vågor; och
vänligt förenade, försvinna de sedan tillsammans i
Oceanens omätliga sköte.
Ofvanför fallet, vid Erkola, gick äfven om
vintern en väg öfver elfven. Dä här, i anledning
af strömdraget, icke fanns någon is, bildades vägen
förmedelst en sä kallad »tilja.» Den gjordes på
det sätt, att bönderna långsefter elfven, der isen
lag fast, uthöggo ett långt isstycke, beräknadt efter
elfvens bredd. Sedan detta blifvit arbetadt flott,
läto de strömmen långsamt föra det med sig, och
vände det sä, att den ena ändan fastades vid den
ena stranden, medan den andra svängdes af ström-
men till den motsatta stranden. Vid sträng köld
fryser tiljan alltmera fast vid båda slrandisarna, så
att den till slut kan passeras med hästar och lass.
På sådant sätt bygges hvarje vinter en ny
bro öfver den breda elfven, och hvarje vår är
just tiljan, när den lossnar, förebudet till stora
forsens skjutning.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
