Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 17. En begrafning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
(il
17.
En begrafning.
En munter enkling, det vill säga eii af clem,
hvilka ej låta jordens sorger trycka sitt sinne, utan
ega förmågan att trösta sig lätt, hade redan begraf-
vit flera af sina barn och nyligen sin maka. Den
bortgångna makan hade varit en af detta lifvets
tåligaste englaväsenden, och hennes minsta salighet
var ingalunda den att nu redan några veckor hafva
undansluppit sitt lifs tyrann. Den efterlefvande
enklingen var klädd i djup sorgdrägt, med plörö-
ser, långhalsduk och längt hängande flor om hat-
ten. Naturen hade skänkt honom en läng, respek-
tabel näsa, som han,efter mångårigt arbete i Bacchi
vingärd lyckats ytterligare förstora och förgylla,
Enklingssorgen var visserligen ej läng, men desto-
mera hade tiden varit det för houom, under det
han gått och väntat pä grafölsdagarna. En sådan
var nu äter inne.
Under kyrkoklockornas sorgligt ljufva klang
var var enkling just i begrepp att med öflig pomp
och stat begrafva det sista efterlemnade barnet efter
hans älskvärda maka.
Han hade till denna högtidlighet bjudit endast
de personer, som förut varit hans lustiga bröder.
De borde också bli tröstande vänner, dä han med
rykande bålar ånyo ville fira alla d e aflidnas m inne.
Gästerna hade redan länge varit mangrannt sam-
lade och gemensamt gjutit mången tår — i strupen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
