Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 17. En begrafning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Ingen kunde ha varit mera lycklig än jag i
mitt gifte,» sade den rödbrusige f. d. husfadren
till de närvarande vittnena af hans sorg. »Men för-
gängligt är allt hvad jorden bär!» deklamerade
han, och tömde i detsamma för tolfte gängen sitt
rågade punschglas.
Alla gästerna visade sitt deltagande, och äfven
för dem var dussinet fullt.
Ringningen fortfor alltjemt. Men värden, som
gjorde sina gäster uppmärksamma deruppä, att
klockorna nu ej mera kunde komma att ringa för
någon H hans hus vid ett tilllfälle dä han sjelf
kunde få vara åhörare, ansåg att klockorna nu borde
lä taga sig en dugtig motion och röra pä sig litet
längre än vanligt, och åtminstone så länge, till
’ dess den bedrölliga synen af bottnen i bålarna
skulle ytterligare utgöra en beredelse till den sorg-
liga förrättningen.
Slutligen, da var enkling varseblef, att bålar-
nas botten lyste hvit och klar mot hans sorgsna
och skumma ögon, och da han ej hade något spirituöst
fluidum att ytterligare fylla dem med, tyckte han,
att det nu ej tjenade till någonting att ytterligare
förtöja sorgen hemma. Processionen borde alltså
sätta sig i rörelse.
Detta var dock bra mycket lättare sagdt an
gjordt. Ty huru skulle detta tillgå? Gubbarne
sutto der de sutto, i sorgliga betraktelser öfver
lifvets alla omvexlande skiften.
»Blott för ett par timmar sedan,» filosoferade
en, »voro dessa sköna bålar fulla!» Han var sä
rörd, att ban ej hade förmåga att fortfara. Det var
väl saknadens smärta, som tillslöt hans våta och
dock törstande läppar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
