Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 34. Moniuses Lisu
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
131
Hvilken hade jag kunnat välja till olycksoffret i
denna verld, sä full äf sorg och elände? Nej,
nej, ingen, ingen af de älskade små kunde ja»-
lemna här alt lida — hvad jag lidit!»
Med en strålande blick mot höjden och med
svärmande moderskänsla tillade hon: »Nu bedja de
små englarne gud för sin olyckliga mor! Jag
kommer, jag kommer snart, mina barn!» sade hon
liksom hviskande och med ett leende, som om
hon verkligen säg de små deruppe.
Men denna hanförande känsla öfvervaldigade
henne så starkt, att hon’ sviglade och var nära att
afsvimma, dä ett par närvarande fruntimmer ha-
stade fram för att räcka den arma en stol ocb ett
glas vatten.
Mörderskan sansade sig genast och nedföll
pä knä för de medlidsammas fötter, i det hon sade:
»För guds skull! nalkas ej en sä stor brottsling
som jag är — den största, den största synderska
som jorden bär! Ingen barmbertighet förtjenar jag
af menniskor — endast af gud, som känner, ser,
dömmer och förlåter mitt modersbjerta.»
Sessionen var slut ocb alla närvarande djupt
i öida öfver synderskan, ehuru de afskydde hennes
fasaväckande brott.
Oaktadt hon-bad som en näd att få dö, blef
hon i stället dömd till högsta kroppsstrafF, uppen-
bar kyrkoplikt och tukthus för lifstiden. Döds-
stralfen voro da redan i Finland afskaffade.
Sedan hon ståndaktigt undergått sitt kropps-
straff i Uleâborg, aIfördes hon till tukthuset t
Willmanstrand. Här liksom tärdes hon bort af en
inre sorg, men lefde dock i flera är stilla och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
