Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 8. G. H. Mellins föräldrar och barndom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
82
tröstan hon egde till vårdaren af allas, också den
minstas öde. Frän det stelnande modershjertat
uppstego ännu till höjden varma böner och önsk-
ningar att förr än det upphörde klappa fa se äf-
ven det sista barnet i goda händer. Den döendes
sista önskan biet hörd, när en anförvandt, dåvaran-
de kyrkoherden i Kumla, sedermera biskop Fran-
zén lofvade upptaga den värnlösa i sin vård.
Nu spreds ett himmelskt lugn öfver ,den för-
klarade moderns ansigte. Med svag, knappt hör-
bar röst prisade den flyende anden Gud, och, väl-
signande sina barn, brast det ömaste modershjerta.
En helig tystnad rådde i rummet, endast afbruten
af de omgifvandes tysta gråt och de fem fader- och
moderlösa barnens snyftningar, hvilka dock ej ännu
rätt förstodo sin förlast.
Då utbrast högt gråtande Maja, husets gamla
trotjenarinna, soxn i ve och väl delat sitt herrskaps
öde och följt dem ända ifrån Finland: »Ja, jak
visste tet nock, att frun kulle ka efter pastorn.
Hon kunte allri vara klat, sild frän honom».
Och Maja hade rätt: de saliga bortgångna
voro en själ i lifvet; de skulle följas åt i döden.
Mellin lerrinade genom en klok hushållning
sina barn ej alldeles medellösa. Det lilla arfvet
kunde bidraga till deras uppfostran.
Vid föräldrarnas frånfälle hade Gustaf uppnått
tolf år, och var sä vek och ömsint, att han sjelf
liksom blygdes för sin känslighet och sitt goda
hjerta. Han var uti en beständig misslyckad strid,
emedan han ville synas manligt kall vid allt; men
de framträngande tårarna förnekade ofta hans visa-
de kallsinnighet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
