Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 12. Spöket på grafven
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
103
12.
Spöket på g rafveii.
På Puntala hade vintern förflutit långsamt,
under stilla sorg och många saknadens tårar efter
den saligt bortgångna. Det var nu så tomt i hem-
met, der den hulda Annu alltid förut spridde tref-
nad och glädje både ibland djur och menniskor.
Hennes sista bön på jorden tycktes hörd; ty den
goda Brita var ömt sorgfällig och uppmärksam att
efterkomma sin dystra mans minsta önskan, och han
var god och vänlig emot henne. Sorgen efter den
älskade aflidna jemnade skillnaden i deras år och
ledde de godas hjertan närmare hvarandra.
Den leende vårsolens första strålar, som så
hastigt här bortjaga vinterns mörker, tycktes åter
vilja bortjaga dess sorger genom glada bröllopstill-
rustningar.
Maja, den aflidnas femtonåriga syster, sågs
nu, med hela qvinnopersonalen på Puntala, glad
och beställsam ,röra sig vid moderns sida. En för—
lofningsring blänkte pä den välgödda och rödbru—
siga flickans trubbiga och mjuka finger, medan helsa
och barndomsfröjd logo på hennes trinda rosenkind
och ur det klara blå ögat, hvars rena spegel en-
dast då fördunklades af tårar, när man nämnde
den saknade Annus namn.
En sjuttonårig, välkänd och förmögen bond-
gosse ifrån Limingo, redan husbonde öfver hem-
manet, emedan ha» tidigt förlorat sina föräldrar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
