Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 34. Snellmanska slägten, Castrén och Lönnrot
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
173
»Ja, men visa ni vägen! Kör upp i dri fvan!»
befallde den förre»
»Ej ur fläcken, herre, förrän jag vet för hvem
jag gör detla lagliga snedsteg», sade lugnare och
småleende den andre.
»Nå, kan milt namn ursäkta min hetta och
skona min släda», svarade straxt den förste mun-
tert, »sa heter jag Snellman.»
»Det var eget, att vi så skulle räkas», sade,
storskrattande, den andre. »Mitt namn är också
Snellman.»
Derefter var landsvägen bred nog för de okända
kusinerne, att komma till närmaste gästgifvaregård,
för att der brygga en liten bal och dricka bror-
skål, hvarunder de roade sig åt den sä sällsamt
gjorda bekantskapens slägttycke.
I denna familj var kofferdikaptenen J. Snell-
man en mångkunnig man. Sällan lärer oceanen
gungat sjöfarande, hvilkas älsklingsböcker varit Sue-
tonius och andra klassiska författares skrifter på
originalspråket; men denna läsning var kapten Snell-
mans största nöje, ännu pä ålderdomen. Hans far,
som varit prest och sin sons lärare, hade ingifvit
denne en oförgätlig kärlek och vördnad för de
gamles skrifter, språk och läror.
Kapten Snellman gifte sig med en ung, värn-
lös flicka, hvars skönhet och intagande, fromma
väsende utgjorde hennes enda rikedom. Snellman
egde en liten sjelfförvärfvad egendom, bvilken ge-
nom begge makarnes arbetsamhet och omtanke för—
kofrades.
Men jordens stormar nådde innan kort äfven
deras lyckliga boning, den lugna och trefliga h am-
nen, dit den emot verldshafvels klippor och stor-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
