Skakningen, dånet och omstörtningen inne i grottvåningen efterföljdes av en stillhet så fullkomlig och en tystnad så djup, att en sådan aldrig erfares på jorden, hur ljudlöst det än förefaller att vara.
En aftonstund vid den spegelblanka insjon, i den tigande, djupa skogen lyckes oss vara den absoluta tystnaden.
Men nej!
Tusen småljud finnas.
De kunna påvisas med tillhjälp av ytterst känsliga, elektriska mikrofoner, i vilkas hörlur örat mitt i stillheten kan uppfatta ett avlägset lokomotivs stånkande, djurs läten och en mängd andra ljud. Och det är tydligt, att kunde dessa mikrofoner drivas till yttersta graden av finkänslighet så skulle de återgiva jordvattnets sorlande och till och med vegetationens växande.
Ballonguppstigaren vet, att tystnaden vid jordytan icke är någon verklig tystnad.
Uppe, ovan molnen, där ballongen seglar fram, själv orörlig i luften som rör sig, bärande densamma --- där verkar tystnaden rent av majestätisk. Ju högre man stiger, desto längre avlägsnar man sig från jordytan och dess skilda ljud. Men samtidigt blir luften själv tunnare och tunnare och till slut så tunn, att en människoröst knappast höres. Ett skrik ur en människostrupe förklingar tätt invid kamratens öra som en viskuing.
Denna tystnad, högt uppe i de förtunnade luftlagren, är majestätisk och gripande.
Men den är ej absolut.
Den absoluta tystnaden finnes ej i materiens närhet.
Den oändliga etern, där var gasatom, var luftmolekyl är försvunnen, bunden som den är vid solars kromosfärer och planeters atmosfärer, är den fullständiga tystnadens hemort i universum.
Den är ej längre sublim --- den är hemsk.
Människans fem sinnen förmå ej längre att uppfatta den.
Ty det låter sig ej förneka: vi äro uppfödda i ljud, vana vid ljud; hela vår kropp, varje muskel är formad vid ljud av celler. Cellernas byggnad är påverkad av de olika ljuden.
Man måste göra sig ett begrepp om vad ljud är.
Ljud --- det är varje svängning, varje vibration i lufthavet omkring oss.
Av alla dessa oändligt varierande vibrationer uppfattar det mänskliga örat endast det försvinnande fåtal, vars svängningstal ligga emellan 12 och 6,400 i sekunden. Rörelser i luftlagren med lägre svängningstal höra vi ej, dem med högre ej heller.
Och dock äro även sådana svängningar ljud.
Vi människor äro bundna till ljuden, det vill säga till atmosfärens rörelser omkring oss och till och med de seglande molnen, som förefalla oss tysta, frambringa mäktiga, dova, för oss människor totalt ofattbara ljud. Vi höra dem ej med våra öron, men förnimma dem med hela vår varelse och vore dessa tystnadens ljud borta, skulle vi känna oss i högsta grad konfunderade.
Världsalltets tystnad, eterns kristallklara tystnad, som vilar mellan rymdens vandrande världsklot, kan ej uthärdas av människan.
Den förintar henne.
Allt är ljud eller tystnad.
Den högsta form av ljud är värme.
Den lägsta köld.
Och när intet det svagaste ljud längre förefinnes, uppstår den absoluta köld, som vårldsetern äger.
Det var början till denna absoluta köld eller absoluta lystnad, som omgav Carl och Nina --- när de, ett par timmar efter Bortslungandet från Meteorön, vaknade till liv igen.
Till liv!
Ja, detta var i sanning ett under.
I hastigheten vid avresan hade de glömt att sätta på sig respiratorerna, men en lyckträff gjorde, att den häftiga skakningen sammanförde de kemikalier, som bildade syrgas, och automatiskt fylldes hela grottvpningen med den livgivande gasen.
Oskadade sågo de på varandra.
Så sökte Carl Ninas hand, tryckte den och sade med darrande stämma:
--- Du --- du älskar mig då?!
--- O, Carl.
Och nu brusade det fram, allt vad hon offrat för hans skull.
Sin far, som trodde henne vara död, sin släkt, sina vänner, allt i livet och nu hela jorden ---
--- Mera har en kvinna aldrig offrat för en man, sade han stilla.
Har jag --- har jag sonat mitt brott? stammade hon.
--- Ack, tusen gånger, du kära.
--- Ensam --- ensam med dig, jublade hon, dig som jag under denna tid lärt mig att älska --- som en gud.
Han slöt henne i sina armar.
En förunderlig stillhet omgöt allt inne i de rum, som nu var hela världen för dessa två, en värld stor nog för dem, men en värld med bra litet ordning i.
Med kvinnans behov av att ha ordning omkring sig, ville hon, mitt i sin fruktan, och fastän de ej kunde vara säkra på, att ej deras eterfarkost åter nedstörtade mot jorden, börja att ställa allt till rätta.
Han skrattade.
--- Kära Nina. Låt bli det där. Falla vi mot jorden, så krossas vi i småsmulor, och då år ditt arbete obehövligt. Lämna vi jorden, så äro vi snart utom hennes attraktionssfär, och varken vi eller husgeråden veta då snart var är upp och var är nedåt --- allt kastas åter huller om buller. Nej --- allt vad vi nu hava att göra är att vänta och se hur det avlöper --- men är du inte rädd?
--- Rädd! När jag har dig.
--- Tack. Kom nu och sätt dig här vid min sida och tala om allt som hänt dig sedan vi skildes.
Nina omtalade nu hur hon rymt hemifrån och hur hon i Melbourne tog posten, så att ej hennes försvinnande, som omtalades i tidningarna, skulle väcka misstankar då hon in i det sista ville förbli Emil Grane.
--- Och brevet som skulle öppnas, om Emil Grane dog?
--- Älskade! Det var min bön om förlåtelse för att jag en gång så grymt förorättat dig.
Han kysste henne.
--- Min tappra, kära, älskade Nina!
Hon såg på honom med en varm, strålande blick.
Då bröts tystnaden omkring dem av våldsamma, kanonliknande dån --- hela grottvåningen skakade.
--- Bom --- bom --- bom!
Förskräckta sprungo de upp.
--- A, sade Carl Modig. Detta borde jag hava förutsett.
Hur kunde du veta det? Vad är det Carl, vad är det?
--- Bom --- bom.
Ånyo skakade grottvåningen som skulle den rämna.
--- Meteorer, min vän. Vi hava mött meteorsvärmen som den 14 november korsas av jordbanan --- Leoniderna --- jag hoppas det.
--- Bom.
--- Att taket håller.
--- Bom.
--- För resten är det nog snart över. Ljudet kommer ej från rymden där ute, utan alstras av den instängda luftens skakning inom själva rummen.
Bombardemanget av meteorerna upphörde verkligen snart, och nu märkte Nina och Carl, att det utanför dem måste härska en död och en tystnad, som var fruktansvärd.
En liten elektrisk lampa, som var fastgjord vid taket med sitt batteri, hade hela tiden fungerat. Nu började också den att slockna.
--- Dessutom kände de kylan tränga in mer och mer. En torr, sugande köld smög sig in till dem, och den svaga belysningen gjorde obehaget ännu större.
De sökte varandra och fast omslingrade satte de sig ned.
Med ens sprang Nina upp.
Men så lätt hade bon blivit, att hon nästan berörde taket.
--- Vad var det, Nina.
--- O, jag är rädd.
--- Varför mera nu än nyss?
--- Jo, jag kom ihåg något rysligt.
--- Rysligt?
--- Ja, viskade hon, vi ha lik i lasten --- inne i tredje rummet ligger ju professorns lik.
Hon smög sig åter i sin älskades armar, och han kände hur hon darrade av köld och rädsla.
Nu slocknade lampan ---- de sutto i mörkret.
Plötsligt hördes ett ljud.
Så ännu ett.
--- Råttor, sade Carl.
Nina skrek till.
--- Hör...
Dörren till professorns likrum gnisslade på sina hakar.
Så hördes tassande steg --- de kommo närmare och närmare.
Ninas vansinniga skräck smittade Carl Modig --- alldeles förlamad blev han sittande.
Nu voro stegen tätt inpå dem.
Och nu --- nu kände de båda en isande kall hand sökande föras över deras ansikten.
Med ett skrik av namnlös fasa förlorade båda sansen, upprivna som
deras nervsystem voro efter den häftiga chocken nyss.
