Carl Modig stod på kullens topp och allt framgent strömmade nya skaror till från alla håll där nere på slätten.
Det såg egendomligt ut med alla dessa tysta, rödgula gestalter i den halvt uppstigna solens strålar. De bröto sig bjärt i det skarpa ljuset med den evigt gröna skogen till bakgrund och den djupa, blåa himmeln över sina huvuden.
Den unge jordbon sträckte upp sin ena arm, och alla där nere på slätten runt omkring honom gjorde samma rörelse utan att ett ord yttrades. Det var tydligt, att deras intresse och nyfikenhet övergick alla gränser.
Så började Carl Modig --- men plötsligt höll han inne, vände sig till Abtra och frågade:
--- Bara en sak! Hur förklarar Jeb dra livet efter döden?
--- Varje kvinna får två barn, tvillingar eller trillingar. Föräldrarnas själ delas till barnen och fortlever i dem.
--- Tack!
Nu vände sig Carl Modig ånyo till mängden.
--- Vänner! började han och Abtra översatte ordet. Och så kom, i korta meningar, översatta av tolken, Carl Modigs stora tal.
--- Jebdra, sade jordbon, var en genial man och har lyckats i långa, långa tider inbilla er, att jebdrablomman är ert lands trogna avbild, att ni leva på kronbladen av en jättelik, himmelsk blomma.
--- Ps, ps, ps, susade det, underligt vaggande, från mängden.
Detta var seleniternas ja. Det surrade som av en myggsvärm det underliga ljudet.
--- Detta är fel --- det är en religion, som passar små barn.
Ahtra översatte:
--- Ri, ri, ri, mumlade mängden. Det betydde »nej».
Och man hörde även utrop som:
--- Tsfj-ri, vilket var en negation av »mästaren» och var liktydigt med »icke mästaren» eller dylikt.
Jag känner Jebdras åsikter, fortsatte Carl Modig oberörd av det ovilliga sorlet. I terrasser likt blomman höjer sig detta land från insjon i mitten. Detta är mycket vackert och korrekt. Men --- var äro ståndarna, som meddela sitt pollenstoft till pistillen i insjöns sköte?
Abtra översatte.
--- Det är träd och buskar, som äro dessas symboler, svarade Otpti.
--- Och frömjölet? Och ni, seleniter? Nej, där är ett grundligt fel begånget. Äro träden ståndare, så sakna de frömjöl till pistillens befruktande. Äro ni själva ståndarna, så borde era huvuden genom tankar utså de osynliga pollenkornen --- intet av detta sker och Jebdras liknelse försvinner. I ären intet annat än skadliga löss på jebdrablommans kronblad. Som dessa äta ni det gröna men göra ingen nytta.
Abtra översatte.
Otpti teg.
Carl Modig fortsatte:
--- Liknelsen med Jebdrablomman haltar --- på bägge benen. Hela den geniala liknelsen strandar på --- att Jebdrablomman icke är en avbild av edert land.
Det blev ett sus och brus efter översättningen av dessa ord och Otpti sade.
--- Låt honom hållas. Han måste bevisa sina påståenden.
--- Ja, utbrast Carl Modig, det är mycket lätt. Antag, att ert land under den mörkblåa himlen verkligen är en terrassblomma så är det en doftande sådan.
--- Ps, ps, ps, surrade mängden.
--- Allt doftar --- allt, allt och doften gör att hela ert land kan behålla den värme under natten som solen strålar in om dagen, och att ej dagens stjärna bränner allt till en förtärande eld beror också på att doften i er luft skyddar mot hettan. Detta, det viktigaste av allt det saknar Jebdrablomman. En blomkalk som skall likna ert land måste --- främst av allt --- dofta.
Dessa ord väckte en våldsam oro i församlingen och gamle Otpti kunde ej svara annat än:
--- Men vem är då du, vise man från Östern?
--- Jag, svarade Carl Modig oförskräckt, jag är den första insekten ur eterns djup, som, lockad av denna blommas väldoft, vågat mig hit för att befrukta den --- jag ser i edra hjärnor ståndarnas knoppar --- jag ser, djupt nere i centralsjöns djup, den längtande pistillen --- jag är den insekt, som kommit till blomman för att väcka dess dödande, olycksaliga ro och ur lättjans gift i dess kalk söka fram arbetets välsignelse och lycka ---
Verkan av dessa ord var alldeles oväntad.
Icke förr hade Otpti uppfattat dem, innan han föll ned, raklång på marken --- och nästa ögonblick hade alla nere på slätten följt den gamles exempel.
Carl Modig och Nina förblevo stående --- under dem låg en hel värld i stoftet.
Det var ett stolt, ett oförgätligt ögonblick.
Och nu hände något som ofrivilligt kom de båda jord borna att minnas Pilatus' ord till Kristus:
--- Quid est veritas --- vad är sanning.
Ty den gamle mannen reste sig och framstötte på selenernas språk frågan:
Vad är arbete, mästare?
Carl Modig såg på honom --- länge.
Han ville i det längsta kvarhålla den poetiska blomliknelsen --- innan han störtade hela denna vackra men falska konstruktion i spillror.
Han hade redan vunnit slaget --- detta, att Selenedalen doftade, och icke Jebdrablomman, idealet, tycktes, så märkvärdigt det än förefaller, ingen hava tänkt på. Nå --- man bör ej kritisera seleniterna för denna deras brist på logik. Tänk, vad vi själva gått och snubblat över solklara saker och ting utan att begripa dem --- alla Columbiägg äro svåra att finna. Franklin blev utskrattad i Royal College i London, då han påstod att en järnstång kunde avleda luftens elektricitet. Och de lära nekat att låta trycka handlingen om saken. De första försöken med våra jordiska järnvagar gjordes med kugghjul och skenorna voro försedda med hakar. Ty matematikerna bevisade, att glatta hjul ej kunde arbeta på --- glatta skenor. Den store fysikern Arago motsatte sig införandet av den nya uppfinningen. Han anförde som motbevis materiens tröghet, metallens seghet och luftens motstånd. Och när Robert Mayer förfäktade energins omvandling i värme --- inspärrades han på dårhus. Han påvisade, att vatten, som inneslöts i en flaska och skakades länge, blev varmare av rivningen mot flaskans väggar, och man hånade honom, trots det att tusentals människor långa, långa tider framställt eld genom gnidning, och hundratals bönder i nordens skogar genom en kraftig »åkarbrasa» fått bevis för att arbete alstrar värme. Så i den omständigheten att seleniterna ej märkt felet i Jebdras liknelse får man ej se något bevis på bristande intelligens --- vi skulle därigenom alltför mycket kritisera oss själva för alla våra fåter.
Till seleniternas beröm kan sägas att de, i olikhet mot oss jordbor, som med en envis stupiditet hänga kvar vid en gammal åsikt bara av slentrian --- i stället handlade som deras förstånd föreskrev dem. Och Carl Modigs ord hade i ett slag avskakat från deras sinnen en tro som --- de i detta nu upptäckte vara felaktig --- och onaturlig.
Jebdras månghundraåriga makt över allas sinnen var i ett slag bruten --- nu gällde det, det förstod erövraren, att smida medan järnet ännu var varmt, och han svarade Otpti:
--- Arbete, mina vänner, arbete är den blomma, vari musklernas jord, handlingens vatten och tankarnas luft nå sin högsta fullhet. Blomman är endast en förädlad form av jord, vatten och luft. Arbete är detta för de levande varelserna. Arbete är det hemlighetsfulla, omedvetna något, som genompyr all naturen. När vattnet i jorden stiger genom trädens stammar, utföres ett arbete. När solen --- bildlikt --- stiger i öster och majestätiskt skrider fram över himlavalvet för att dala bland västerns purpurskyar utför den ett oerhört arbete. Dess värme är arbete. Allt, allt --- allt i naturen arbetar --- allt --- utom ni. Denne Jebdra har sänkt er i ett elände utan like, ett fängelse i den fria, härliga rymden. Ty tanke, intelligens och till slut känslor trubbas av och bli platta och små utan arbete ---
Men vad är arbetets mål? undrade Otpti.
Nina ryckte till. Vad skulle väl Carl kunna svara på en sådan fråga!? Själv visste hon det ej, hade för resten aldrig vetat, vad arbete tjänade till om ej för framställande av brödet --- och här ägde de ju brödet i överflöd --- vartill då arbete?
Men nu hördes hennes mans starka stämma:
--- Arbete, sade han, har liv och bestående till mål. Utan arbete består intet. Det sjunker. Se på stjärnhimmelns vandrande myriader av lysande klot. Varje klot utför ett arbete. Varför kloten gå, varför de kretsa, varför de lysa och värma, strålande heta --- se där frågor, som intet väsen, med förgängelsens tecken tryckt på sin panna, någonsin skall kunna besvara. Att tyda målet med det oändliga universum --- det är ej en uppgift för oss dödliga stoftkorn i det odödligas värld. Men vi hava vår hjärna, våra tankar, vår intelligens. Och med våra ögon kunna vi se, att hela den stjärnsådda rymden sjunger en harmoni till arbetets ära. Utan arbete intet bestående. Atom kretsar om atom. De bliva molekyler. Molekyl kretsar om molekyl. De bliva till världskroppar, dessa till system och alltjämt kretsande, arbetar allt. Och system kretsa om system så länge, intill vårt förstånd står stilla vid den hisnande tanken --- att nu börjar oändligheten. Och världen --- universum består. Lika härlig är skapelsen i dag som på dess första dag --- lika underbart stor och skön. Vi hava på himmeln det schema, efter vilket vi skola inrätta vårt liv --- arbete och ordning --- vi äro barn av natnren --- naturen vår moder och vad vår moder säger sina barn --- det är gott. Och hennes vaggsång var arbete, hennes panorama, när hon drog nattens slöja för dagens stjärna, visade oss rymdens stilla, tysta, väldiga arbete ---
--- Men vilan --- mästare?
--- Vilan är arbetets belöning, Otpti. Vilan är natt och mörker. Arbetet dager och ljus. De gå som två systrar genom rymden. Det finns intet ljus utan skugga. Alla klot i rymden som hysa levande varelser hava ljus på sin ena sida just då när mörker behärskar dess andra.
Så talade han, uppeldande sig själv med sitt tal, eektriserande seleniterna med Abtras fint formade översättning av det svårfattliga temat och när han slutat steg sorlet som en mäktig, brusande ocean i svallning upp mot bergstoppen där de fyra stodo.
Carl Modig hade erövrat Selenedalen.
--- Tsfj skstj --- mästaren har kommit, brusade det mäktigt uppåt mot den unge jordbon.
Och med dessa rop blandade sig nu andra:
--- Krpk sv yi, krpk sv yi!
--- Vad säga de? frågade ingenjören.
--- Lär oss arbeta! svarade Abtra --- samt tillade: Hav tack att dn kom, mästare. Se Selenedalen är din.
Och under det att Carl Modig talade, steg solen sakta, och både han själv och Nina märkte huru de, liksom alla seleniterna allt mera och mera svärtades av dess strålar --- hur de när middagstiden sent omsider kom --- voro kolsvarta av det mörknande pigmentet.
il
