»Lilla» Luna fanns ej mer.
Stora Luna var hela tjugufyra år gammal.
Ty femton hela år hade svunnit sedan professor Lowells ankomst från västerns vildmarker till österns civilisation.
På en bergsplatå stod Luna och lät sina vackra ögon blicka ut mot havet, den underliga, nyckfulla Kibstre, som badade i solljus i den underliga middag, som endast Selenedalen ägde inom hela vårt solsystem.
Man skrev, eller rättare knappast skrev, utan upp levde, samma dag, som på vår jord var den 1 januari år 1915.
Luna var, vad vi på jorden skulle kalla gudaskön, moderns guldgula hår och undersköna drag hade gått i arv till dottern, född i kärlek och utan att hava upplevat en sorg -- jo, en: gamle professorn var död.
Hans sista tanke ägnades hans kära teori om zodiakalljuset och hans sista ord voro:
--- Du Carl --- undersök vid lägligt tillfälle, om inte zodiakalljuset är bundet vid månen och beror på den slöja doften ger henne ---
Så slöt han sina ögon.
Luna såg nu utåt havet --- likt en annan Ingeborg --- det var snart middag och hon väntade ett skepp, som oförtövat borde glida in i hamnen.
Carl Modig hade även här utfört ett mästerverk.
Havet trafikerades av pråmar, utan all drivande kraft.
Det var som ett fenomen och dock så oerhört enkelt --- som alla verkligt stora uppfinningar.
Carl Modig hade, så fort han, tillsammans med professorn, återvände till östern, på allvar tagit itu med att undersöka den senares påstående om Kibstres egendomlighet. Själv hade han låtit sig bäras ut av en stor flotte och, precis som professorn förutsagt, strandat mitt på sjöns botten. Men utrustad med elektriska, starkt lysande lampor, hade så han och hans följeslagare undersökt bottnen och verkligen funnit ett stort, mörkt hål djupast i Kibstre och ur dettas djup uppsteg ett sus och brus, ett dånande och pustande, som var ohyggligt att åhöra.
Modig hade kastat en sten ned i djupet med väldig kraft --- rakt ned. Han väntade att höra hur lång tid det förflöte innan stenen rörde vid bottnen eller den undansjunkna vattenytan. Han väntade länge förgäves. Men som han stod där slungades samma sten, som han nyss kastat ned --- upp igen för att åter försvinna.
Detta var en fullständig gåta --- för alla --- utom Modig.
Men bekräftelsen på att hans teori var riktig kom så oväntat --- han bleknade. Han visste på ett ungefär vad det betydde. Strax under dem låg månens tyngdsfär. Dit hade stenen dragits, skjutit över sfären och dragits mot den men av farten den haft hade den ånyo slungats upp.
Nu kunde Ninas önskan att sända ett bud till jorden kanske också realiseras --- så småningom.
Och nu hade han själv ett oerhört stort mål --- undervattensbåten skulle han bygga och med den undersöka månens inre hav.
Till att börja med kom emellertid det rent praktiska.
På flottar fördes manskap och material var dag till Kibstres vatten. Under natten lades så en väg runt det stora hålet. Och så var allt färdigt.
Pråmar byggdes.
Och så hade världsbavstrafiken börjat på följande sätt:
En pråm gled från östra stranden ut med vattnet, lastad med varor, som ej västerlandet ägde. Den gled med vattnet och stannade på östra sidan om det stora hålet. Nu fraktades dess varor ombord i en pråm, som samtidigt avseglat från västra stranden --- och lastade med ombytta varor seglade båda, när tidvattnet ånyo steg, till samma strand igen --- enkelt och simpelt.
Nu, år 1915, närmade sig Carl Modigs undervattensbåt äntligen sin fullbordan, och han hade gjort flera lyckade försök med den, ehuru aldrig det stora --- betydelsefulla.
Luna såg ut mot havet --- nu, äntligen syntes skeppet hon väntade, och en friskare färg övergöt hennes kinder och ökade glansen i hennes underbart vackra ögon.
Plkti, den nu trettioårige duktige seleniten, hade för ett halvt år sedan viskat till henne:
Jag reser till Västerlandet, Luna. När jag kommer hem igen har jag något att fråga dig om.
Nu undrade hon storligen, vad detta kunde vara.
Där kom han --- svart som Luna, Carl, Nina och alla seleniterna under middagshettans skarpa strålar.
Han tog den låga platån i några språng och hälsade med handen höjd.
--- Luna! sade han. Har du väntat mig?
--- Ja.
--- Och längtat?
--- Har du?
--- Ja, oändligt.
--- Och du ville säga mig något?
--- Ja. Men det är så svårt --- ser du, du är en värdig ättling av din mor, vår drottning, men jag, som skall övertaga mästarens värv, när han blir gammal --- jag är ej värdig honom ---
--- Vem har sagt det?
--- Jag känner det själv.
--- Men så känner icke jag det, sade Luna enkelt. För mig är du kunnig och klok.
--- Tror du --- tror du, Luna --- å, jag vet ej hur jag skall uttrycka mig --- att du kan älska mig?
--- Ja, svarade hon och såg honom djupt in i hans trofasta ögon, ja ---
Han slöt henne i sina armar.
De växlade den första kyssen, ren som Auroras fläkt på blommorna i skogsterrassen och Lunas kärlek slog ut i blom liksom de.
*
--- Detta hade vi önskat hela tiden, sade Carl och Nina med en mun, då de två unga omtalade för dem, att de beslutat sig för att tillsammans leva livet.
Och Carl Modig tillade:
--- Och nu, i morgon, den dag, då jag ser Selenedalens framtid tryggad och min dotter lycklig, nu sänker jag mig i djupet för att undersöka månens inre.
--- Jag följer dig, sade Nina. En gång förr följde jag dig mot okända öden, mot livet och lyckan --- jag följer dig även nu om det ock är mot döden ---
Han slöt henne i sina armar.
