Note: This work was first published in 1982, less than 70 years ago. Gunnar Myrdal died in 1987, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - I. Några nostalgiska erinringar om storskalighetens framträngande - 3. Trettiotalets funktionalism in memoriam
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
passade så in i den våg av social radikalism som vid den tiden gjorde
sig gällande. I första hand ville den lyfta folk ur deras tröghet i
etablerade levnadsvanor. Den var varm, mjuk och mänsklig och syftade
ytterst till att skapa bostäder för lyckliga familjer och för gemenskap
mellan grannfamiljerna. Detta var en sida av den tidiga
funktionalistiska rörelsen, som nästan kommit bort i skriverierna kring
femtioårsminnet av Stockholmsutställningen.
Den ville förvisso också tillgodose skönhetsvärdena. Uno var från
början en ren skönande, fast han i mera mogen ålder inte ville profilera
sig så. Som gymnasist hade han målat de mest romantiska tavlor med
sjöar och skogar, varav jag råkat ärva en innan vi träffades. Hans första
yrkesarbete hade sedan varit att gestalta vackra ljusstakar och andra
bruksföremål. Vi bevarar och använder ännu ett matsalsbord med
trävit yta och så smalt att att alla kan tala vid varandra. Sven tänkte jag
mig då alltid som i grunden en konsthantverkare som nästan med
händerna formade sköna och riktiga lägenheter och hus.
I denna inriktning på skönhetsvärdena hade de ju föregångare i
svensk arkitektur, liksom förvisso de har fått enstaka efterföljare. Men
den övermodiga tanken att vilja skapa en radikal politisk rörelse för
byggandet av riktiga bostäder som värnade om familjernas lycka och
gemenskap med varandra förtvinade snart.
De väldiga höghuskomplex, som jag nu ser runtom Stockholm, har
säkert god köksinredning med kylskåp och övriga bekväma
nymodigheter, moderna toaletter, parkeringsplatser för bilarna och andra
tekniska finesser, och lägenheterna har blivit dyra. Men utrustningen för
den gemenskap mellan familjerna som vi och våra vänner bland
trettiotalsfunktionalisterna ivrade för, är inte tillgodosedd.
Och vi läser i tidningarna om social och ekonomisk segregation och
om all slags abnorm ensamhet, missanpassning av människorna och
snabb förslumning av byggnadskropparna i de bostadskomplex där de
mindre bemedlade bor.
De var tydligen också slarvigt byggda. Från tidningarna får vi veta
att det skulle kosta tjugo miljarder att sätta istånd dessa byggnader
från slutet av sextio- och början av sjuttiotalen.
Jag kan nästan höra vad Uno och Sven och de andra radikala
arkitekterna från trettiotalet då skulle ha sagt om tillkomsten av dessa
storskaliga, monotona, sammanträngda och illa byggda bostadskomplex. Det
var inte den typen av höjd bostadsstandard vi den tiden drömde om
och kämpade för. Varför har inte mycket tidigare en proteströrelse
uppstått bland arkitekterna mot detta vanstyre?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
