Note: This work was first published in 1982, less than 70 years ago. Gunnar Myrdal died in 1987, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - VII. Stockholmsskolan - 12. Hur det sedan blivit
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
otillåten trettiotalseftersläpning styrt diskussionen.
Någon gång under femtiotalet — med nästan konstant goda tider
och ständig kraftig stegring av skatter och statsutgifter — fann Gunnar
Sträng att det inte var lönt att längre göra en skillnad mellan
driftsbudget och kapitalbudget. Han mötte föga motstånd. I och för sig borde
detta betyda, att statsbudgeten högst väsentligt var "överbalanserad"
när den visade balans.
Därtill kommer som jag sagt att statsbudgeten bara är en del av
totalbudgeten samt att denna totalbudget under de förändrade
förhållandena själv blivit obestämd.
Oavbrutet har emellertid statsbudgetens balansering i denna
förändrade gestalt diskuterats i trettiotalstermer.
Att finansministern och finansdepartementet hade ett intresse att på
detta felaktiga sätt tyda statsbudgeten är givet. Det gav dem en
möjlighet att hålla stånd mot de andra departementens press för ökade
utgifter.
När så efter 1976 de väldiga utgifterna gjordes för att möta
strukturkrisen, vilka nästan alla måst föras på statsbudgeten, är det klart att
denna statsbudget kom att visa väldiga "underskott".
I den allmänna diskussionen har så den gamla tanken om de statliga
utgifternas och inkomsternas balansering levat kvar. För allmänheten,
och den inbegriper uppenbarligen riksdagens ledamöter och de
politiska journalisterna, har statsbudgetens balansering fortfarande givits en
innebörd och finansiell betydelse lik den vi kunde ge den på
trettiotalet. Även ekonomerna har i stigande grad lockats tala om
"underbalanseringen" på detta oriktiga sätt.
När jag skriver detta läser svenska folket i tidningarna att
statsbudgeten redovisar en "underbalansering" med 83 miljarder kronor, och
att räntebördan på statens skulder vuxit till 44 miljarder kronor.
På borgerligt håll har dessa siffror på statsbudgetens
"underbalansering" anförts som motiv för den hårda nedskärningspolitiken ifråga
om offentliga utgifter, medan socialdemokraterna tar dem till intäkt för
anklagelsen om regeringens vanstyre. Dessa tolkningar skall tas upp
till kritisk behandling i näst sista kapitlet i andra delen.
Man känner sig också nästan frestad att påminna allmänheten om
den tröst för ett tigerhjärta som det innebär, att med den nuvarande
inflationstakten, både skulder och räntor i reala termer bör räknas ner
med bortåt tio procent om året. Om vi inte får ytterligare
nedskrivningar av den svenska valutan, vilket just inträffat.
Men skämt åsido har våra samhällsförhållanden så radikalt
förändrats att den enkla analys av statsbudgetens balansering, som vi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
