Note: This work was first published in 1982, less than 70 years ago. Gunnar Myrdal died in 1987, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - X. Ett misslyckande på fyrtiotalet - 4. Hur det gick
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
som kommit fram till att nu dela våra bekymmer. Som chef för det
1937 tillskapade Konjunkturinstitutet bombarderade han Wigforss
med statistik och promemorior men utan resultat.
I denna situation inträffade Per Albin Hanssons död som nästan
bokstavligen kom golven att gunga under oss i kanslihuset. Från
tidigare erfarenheter jag haft om hans exceptionella men skickligt
dolda intelligens och hans självständighet och totala integritet finner
jag nu i efterhand det icke uteslutet att om han levat över hösten och
förblivit i sin fulla kraft, han kanske hade kommit att ta ledningen
för en vändning till en mera ansvarig ekonomisk och finansiell
regeringspolitik."<!– slut på långt citat, ej indenterat –>
Jag bör tillägga att från industrin kom ingen kritik mot Wigforss’ politik
på denna punkt att inte bättre värna betalningsbalansen. I affärslivet
betydde den att det hölls "goda tider", vilket uppskattades desto
mera, eftersom man där, i olikhet med Jacob Wallenberg och mig, hade
väntat en depression efter kriget.
Likadant var det i riksdagen och där i alla partier. Jag kom att bli
särskilt missnöjd med min gamla vän och kollega Bertil Ohlin. Hans
press för hastigt avskaffande av omsättningsskatten just i denna tid
kunde jag inte bedöma som annat än partitaktisk opportunism. Som
ekonom måste han ha förstått att denna åtgärd vid den tid den vidtogs
måste driva oss mot överexpansion.5
En viktig förklaring till mina ständiga nederlag i regeringen var
givetvis att Gustav Möller, som ju under Per Albin och tillsammans
med Wigforss var den allra tyngsta bland de äldre statsråden, troget
höll fast vid den tysta överenskommelsen att inte blanda sig i Wigforss’
ärenden.
Den allvarliga fråga jag nu så långt efteråt ställer mig är: Hur kunde
jag för mig själv försvara, att jag stannade kvar så länge i regeringen
och inte tidigare avgick, fastän jag menade att den Wigforsska
ekonomiska politiken var felaktig och farlig för landet?
En huvuddel av svaret var onekligen den stora tillfredsställelse jag
personligen erfor att få tillsammans med mina medhjälpare leda
handelspolitiken i denna besvärliga efterkrigstid på ett sätt som jag kände
var framgångsrikt. Därom kommer jag att tala i det följande kapitlet.
Att jag utan att ha känt tillfredsställelse med denna verksamhet, som
höll mig fullt upptagen, skulle ha stannat kvar i regeringen, finner jag
inte troligt.
Rollen som medlem av regeringen var alldeles ny för mig, och jag
kände starkt kravet på obrottslig sammanhållning utåt. Jag minns mig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
