Note: This work was first published in 1982, less than 70 years ago. Gunnar Myrdal died in 1987, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fotnoter - Kapitel IX
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
tog farväl, sa Per Albin: "Du lever i den stora världen och glömmer att vi är ett
litet land i ett trängt läge."
Vi hade som sagt väntat att komma hem till ett ockuperat land eller ett land
som snart skulle ockuperas. När ockupationen dröjde och den inte längre
framstod som förestående, började vi tänka på att resa tillbaka till våra arbeten
i Amerika.
Men mera allmänt var tiden fylld av vad som för oss var ohyggliga
upplevelser: Frankrikes fall och Hitlers framryckningar i Sydosteuropa, bombningen av
England, som vi såg som en förberedelse till dess erövring.
Världshändelsernas utveckling stämde ner våra sinnen och fördröjde alla beslut.
Sommaren var underbar. Mot hösten återtog jag min tjänstgöring som
professor och Alva så småningom sitt rektorskap vid Socialpedagogiska
seminariet. Men eljest kände vi oss inte behövliga i Sverige.
Till slut kom ett enträget brev från Richard Sterner, som liksom Gunnar
Lange av mig ombetts stanna kvar i Amerika för att ta hand om en del
omsorger för min negerstudie. Ett huvudsakligt skäl för mitt råd till dem att
stanna kvar var, fastän jag inte sade det till dem, att de båda var lyckligt gifta
med kvinnor av delvis judisk börd.
I sitt brev framhöll Richard Sterner att ingenting jag kunde göra i Sverige
motsvarade i betydelse min plikt att slutföra det arbete som jag åtagit mig. Att
jag rest hem var riktigt, för An American Dilemma kunde ju inte skrivas av en
politisk flykting. Men när jag nu varit hemma borde jag återvända till mitt
arbete.
Hans brev blev avgörande. Och till slut gjorde jag i början av januari 1941 den
långa färden över Ryssland, Sibirien, Japan. Det vore mycket att berätta om
denna resa. Jag vill bara ta upp en sak.
Under den långa järnvägsresan genom Sibirien hade jag rikliga kontakter
med ryska högre officerare och administratörer. Utan att naturligtvis någon
sade det uttryckligen, förstod jag att deras uppfattning var att Ryssland inte
var rustat att motstå ett tyskt anfall, som det börjat talas om. En tysk armé
skulle skära igenom Ryssland som en het kniv genom smör, var det en som
anförtrodde mig.
När jag kom till Amerika minns jag att jag höll ett föredrag för Foreign Policy
Council i New York, där jag försäkrade dem om att det inte skulle bli krig
mellan Hitlertyskland och Stalinryssland. Stalin var ju in i det sista beredd att
efterkomma alla tyska krav på leveranser m m. Igen tog jag miste och mitt
misstag var liksom tidigare, att jag inte förstått att Hitler var Hitler.
Alvas resa blev uppskjuten. Hon ville avsluta sin seminarietermin. Madame
Kollontaj ordnade raskt visum genom Ryssland. Men dagen innan den som
var avsedd för avresan kom den tyska invasionen. Strax dessförinnan hade
Alva blivit varnad av den amerikanska generalkonsuln att krig kanske var
förestående. I alla händelser var Alva nu instängd. Hon kunde naturligtvis lika
litet som jag ta flyget över Tyskland.
Och så kom en lång period när vi bara hade kontakt med varandra per
korrespondens. Vi kunde rentav riskera att få vänta till krigets slut på att få
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
