Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Astronomi - VI. - 152. Hvarifrån leda stjernfallen sitt ursprung? - 153. Hvad förstås med zodiakalljuset? - Läran om ljudet - I. - 154. Hvad menas med ljud? - 155. Huru fort går ljudet? - 156. På hvad sätt fortplantas ljudet?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Den italienske astronomen Schiaparelli har
uträknat, att de två största stjernfallsvärmarna,
Augusti- och Novembersvärmarna, röra
sig i banor, som alldeles passa tillsammans
med ett par kometers.
Äfven några andra stjernfall hafva kunnat
bevisas stå i sammanhang med kometer.
Schiaparelli anser derför stjernfallen bero på,
att jorden kommer i närheten af dylika svärmar,
som ej annat äro enligt S. än kometspillror.
Dessa hopar af stoft röra sig i samma
banor som de kometer, hvarifrån de härstamma,
men under tidernas lopp utbreder sig stoftet
längs hela banan, ehuru största mängden är
hopad på ett ställe. Deraf förklaras periodiciteten
hos stjernfallen.
Med afseende på meteorerna och boliderna
vet man ej, om de ock hafva samma ursprung,
eller om dessa kroppar en gång i tidernas
gryning, medan omhvälfningarna på jorden
voro häftigare än nu, utkastats ur jordens
inre med sådan hastighet, att de sedan fortfarit
att röra sig kring jorden, tills de slutligen
dragas in i dess attraktionsområde och falla ned.
153. Hvad förstås med zodiakalljuset?
Detta visar sig som ett svagt ljus, aftecknande
sig på den mörka himmeln nere vid
horisonten i form af en bred strimma, afsmalnande
uppåt och liggande längs ekliptikan.
Hos oss är zodiakalljuset svårt att se, på
grund af den ringa lutning ekliptikan har
mot horisonten.
Zodiakalljuset iakttogs först af Cassini
1683, enligt andra af Childrey 1654; sannolikt
är dock, att forntidens astronomer äfven
iakttagit fenomenet. Man sväfvar ännu i ovisshet
om orsakerna till detsamma. Zodiakalljuset
måste i alla händelser vara sammansatt af
ett ytterst tunnt ämne, emedan man ser stjernorna
tvärs igenom detsamma.
Man har trott det vara de yttersta delarna
af solens atmosfär, sålunda tillhörande
Coronan, som man ser vid totala solförmörkelser;
man har ock gissat, att det är solljusets
reflexion eller återkastning från ofantliga
massor meteorer, som omgifva solen; man
har ock tänkt, att det kunde vara ännu ej
förtätad urmaterie, hvarur enligt Laplace’s
hypotes solsystemet bildats.
Som vi redan nämt, är detta fenomen på
våra breddgrader ganska svagt. Bäst ser
man det i februari på den vestliga himmeln
efter skymningen, eller i oktober på den
östliga vid gryningen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
