Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Forntiden - Ynglingatal
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
14
mellan Burgunder och hunner — och de många bildrist-
ningarna vittna om dess popularitet även i Sverige. För-
modligen var det ock från England, som vi fingo den
tragiska sagan om den konstfärdige smeden Volund.
Men man lånade icke blott i norden, utan liksom de
andra germanska stammarna hade sina historiska sånger,
funnos dylika ock i norden — minst i Norge, som under
folkvandringstiden, då dessa sagor tyckas hava uppstått,
förefaller att hava stått tillbaka för de andra nordiska
rikena och först kommit med under vikingaperioden. Rikast
flödade denna historiska diktning i Danmark, och det är
resterna av denna, som bevarats i Saxos sagokrönika.
Men även bakom sångerna om Helge Hundingsbane och
Helge Hjorvardsson, som bevarats bland Eddakvädena,
döljer sig troligtvis en ursprungligen dansk diktning.
Icke heller den svenska hjältediktningen under denna
tid är helt och hållet förlorad, ty reflexer av denna hava
bevarats dels i den förut omtalade engelska dikten Beowulf,
dels i det norska ättkvädet Ynglingatal.
Denna märkliga dikt, som endast i fragment bevarats i
Snorres därpå byggda Ynglingasaga, skrevs enligt den is-
ländska traditionen av den norske skalden Tjodolf från Hvin
till ära för en av Harald Hårfagers fränder, strax efter det
att Harald enat Norges rike, således troligen på 870-talet.
Dylika ättdikter voro ytterst vanliga, och med den genealogiska
tillförlitligheten tog man det ej så noga. Flera stormans-
ätter sökte leda sina anor upp till Sigurd Fafnesbane, Ragnar
Lodbrok, Angantyr och andra berömda sagohjältar, och i
den förut nämnda Rökinskriften hava vi troligtvis ett utdrag
ur en dylik ättdikt, i vilken den östgötasläkt, som låtit resa
stenen, upptagit den frejdade östgötakonungen Didrik av Bern
såsom en bland ättens stamfäder. Ynglingatal var tydligen
avsett att bliva en dikt av samma karaktär. Men Tjodolf
fann sig här stå inför ett obehagligt dilemma: Norge ägde
icke någon nationell hjältedikt. Harald Hårfagers ätt var
relativt ung — den tyckes hava stammat från Danmark
— och hans närmaste förfäder förefalla att hava varit obe-
tydliga småkonungar. Men Tjodolf fann då en utväg att
hjälpa upp situationen. De gamla i hjältediktningen mest
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
