Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Folkungatiden - Balladen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
51
hava blomstrat företrädesvis i Danmark och minst i Norge,
vars visor först i våra dagar upptecknats — helt natur-
ligt därför att Norge före 1800-talets början var ett
okultiverat bondeland. Men från förhållandena under senare
tid har man ingen rätt att draga några slutsatser rörande
folkungatiden.
Denna tid var balladens guldålder. Under unionsperio-
den fortlevde den väl, men tiden hade nu växlat lynne.
Riddarväsendet hade urartat, en ny samhällsklass, borgarne,
började nu göra sig gällande, och de praktiskt politiska
intressena trädde i förgrunden. Till tidsfördriv kunde man
väl lyssna till visorna om Herr Peder och Stolts Adelin,
då och då även dikta några imitationer, men romantikens
ande var borta. Detta visar sig ock i den balladform,
som var denna tids nyskapelse, eller den s. k. romanvisan.
Det karakteristiska för denna är, i motsats till den
äkta balladen, dess brist på koncentration. Då balladen
nöjt sig med en tjugo eller trettio strofer, är romanvisan
sällan under hundra. Äventyr följa på äventyr, och just
då knuten synes lösa sig, komma nya förvecklingar. Rid-
derligheten överdrives, stundom in i det löjliga, och här-
till sällar sig en stark sentimentalitet, som är främmande
för den äkta balladen. Till denna grupp av visor höra
bl. a. de på sin tid så berömda Axel och Valborg, Hag-
bard och Signill, Torkil Troneson m. fl.
Under reformationstiden skedde den största förändringen.
Balladen npphörde då att vara dansvisa. Utländska dan-
ser blevo nu på modet, och för dessa förlorade man in-
tresset för de gamla visorna, som nu från herreklassen
sjönko ned till bondbefolkningen, där de såsom “folkvisor“
sedan levat kvar till våra dagar. Vid sidan av psalmer
och moderna lyriska dikter upptecknades väl några i de
adliga visböckerna, men många voro dessa icke, och en
del voro endast dåliga översättningar från tyskan. Den
starka antikvariska strömningen på 1600-talet riktade väl
åter uppmärksamheten °på denna diktning, men föga gjor-
des att bevara den. Åtskilliga ålderdomliga från norskan
översatta ballader blevo väl då upptecknade — såsom Tor
av Havsgård, som behandlar samma ämne som ett av
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
