Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Stormaktstiden - Stiernhielm
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
135
De ha funnit sitt rätta hem och se ned på de jordiska
tingen.“
Det är denna lära, som Herculesdikten förkunnar.
Men om dikten än med starka rötter var förenad med
antik uppfattning, var den dock framför allt ett uttryck
av den varma fosterlandskärlek, som är det kännetecknande
för den från Trissino utgående strömningen och som sär-
skilt kommer fram under vår stormaktstid. Den svenska
patriotismen är, såsom vi erinra oss, icke äldre än unions-
tiden och den hade framkallats av det Engelbrektska upp-
roret. Denna rörelse, som genom reformationen dämpats av
de allt behärskande religiösa intressena, fick nu med stor-
maktstiden ny styrka under intrycket av våra segrar och det
nationella livets kraftigare utveckling. Och liksom tidens
lynne förut bestämts av religionen, får den nu sin prägel av
en svärmisk patriotism. Det är denna, som icke blott
bestämmer den vetenskapliga forskningen, utan ock fram-
kallar den “nya poesi“, som nu uppstod.
Jag haver —• skrev Stiernhielm i företalet till Gambia
Swea och Götha Måles Eatebur (1643) -— “rönt vårt
svenska tungomåls fattigdom. Orsaken därtill haver jag
funnit, att det gamla målet är nederlagt och kommet i
förgätenhet, ja, i så tjock förgätenhet, att nästan ingen
mer finnes, som det förstår. Det är dock fullt av alle-
handa märkeliga ord och ordasätt, vilka alla eller mesta delen
kunna upptagas, förnyas och så makliga föras i bruk igen,
vilket icke allenast skulle göra vårt mål flödigt och rikt,
utan ock ljuvt, fagert och prydligt.“ Det var detta in-
tresse för språket, som förvandlade vetenskapsmannen till
skald. På sommaren 1647 voro han och Erik Oxenstierna
tillsammans på en ämbetsresa, och den unge Oxenstierna
skrev då till sin fader, att han och Stiernhielm som oftast
talade om det svenska språkets “ymnighet“ och att de
funnit, att man borde “i skrivande och talande inga andra
ordasätt antaga än de, som svenska voro eller nu mera
av lämpligt och stadigt bruk därför erkännas.“ Stiernhielm
hade ock sett, att detta genom rim och poetiska dikter
lätt kunde införas och att därigenom några ord, som eljes
för gamla syntes, lättast kunde i vana bringas. Därför
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
