Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Stormaktstiden - Den Stiernhielmska skolans epigoner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Alboin har mördat Cunimund, äktat hans dotter Rosimunda,
tvungit henne att dricka ur faderns huvudskål, men mördas
av sin maka — och liksom hos Seneca uppträda de mördades
gengångare på scenen. Detta hopande av gräsligheter var
emellertid i full enlighet med renässansens estetik. Genom
en misstolkning av ett ställe i Aristoteles poetik hade man
nämligen uppställt den regeln, att en tragedi borde
framkalla antingen fruktan eller medlidande, och tragedierna blevo
därför väsentligen av två olika slag: tyranntragedier och
martyrtragedier. Rosimunda hörde till den förra gruppen, som
skulle väcka fasa — ty så fattade man nu Aristoteles ord om
“fruktan“ — och den kan i detta avseende gott tävla med
Seneca själv. Enligt samma estetik skulle vidare en tragedi
icke framställa hela händelseförloppet, utan blott katastrofen,
och så är även här fallet. När dramat börjar, har
Cunimund redan mördats och Rosimunda druckit ur hans
huvudskål, och själva dramat skildrar sedan upplösningen:
mordet på Alboin och Rosimundas död. Här är dock
handlingen betydligt rikare och mera dramatisk än i de
flesta andra antikimitationer, ehuru huvudvikten även här
lägges icke på handlingen, utan på det patos, som
huvudpersonerna utveckla. Karaktärsteckningen är i följd härav
mycket ensidig. Personerna äro fyllda av en enda lidelse
utan alla nyanser, och de förefalla därför ganska abstrakta.
Bifigurerna — de s. k. “förtrogna“, vilka ytterst lånats
från Seneca — äro däremot alldeles opersonliga och
införda blott för att “taga repliken“ samt förvandla de eljes
väl långa monologerna till dialoger.
Såsom i alla andra antikiserande tragedier avslutas även
här varje akt med körsånger, i vilka lyckans
obeständighet behandlas.
Men liksom för Stiernhielm blev även för Hiärne
skaldekonsten blott en episod i hans liv, och sedan han skrivit
Rosimunda fortsatte han icke med några andra dramer.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
