Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Dalin och hans tid - Hovpoeten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
därför mera fritt än förr. Redan förut hade han roat
sig med att parodiera den prästerliga skrivarten. Men
nu blev detta skämt nästan ett huvudmotiv. Vid hovet
bildades ett s. k. kalottregemente, vars “fältpräst“ Dalin
blev, och under hovets skrattsalvor uppträdde han i kappa
och krage såsom pastor Nicopompus och höll parodiska
predikningar i samma stil som huvudstadens andliga
vältalare.
Något angrepp på dogmerna tillät sig Dalin väl icke,
men icke dess mindre kom han snart att för den
allmänna opinionen framstå som en farlig kättare, vartill
väl även bidrog drottningens impopularitet hos de
“maktägande“. Redan vid riksdagen 1752 voro de hädiska
kalottpredikningarna föremål för överläggningar, och den
beskedlige Adolf Fredrik tvangs att göra en ursäkt för
det förgrymmade prästerskapet. Stormen gick emellertid
denna gång förbi. Men i sin rojalism lät Dalin förleda
sig att taga en väl verksam del i Lovisa Ulrikas
revolutionsplan, och ett ögonblick tyckes verkligen hans liv
hava svävat i fara. Men lyckligtvis fick man aldrig
veta hela omfånget av hans brottslighet, och domen
slutade därför med, att han blott förvisades från hovet.
För Dalin var detta nog ett ganska strängt straff, som
dock något förmildrades genom den välvilja, som visades
honom på Engsö, dit han tagit sin tillflykt, och i januari
1761 fick han vända tillbaka till sitt kära herrskap. Men
denna gång blev hans hovtid icke lång. Redan 1763
slutade han sina dagar, och i Drottningholms park lät
hans kungliga beskyddarinna åt honom uppresa en
minnesvård, vars inskrift kanske bäst tolkar den livsgärning, som
författaren till Argus och den Svenska Friheten själv
troligen satte högst: “Må jorden vila lätt över honom,
som med sitt kvicka och älskvärda skämt lättat de
kungliga bekymren.“
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
