Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Upplysningens genombrott - Sens-Commun-striden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Salomos visaste helt stilla, medan kungl. sekreteraren
Kellgren från direktionens loge, biträdd av folk med sens
commun på parterren, satte sig i spetsen för
handklappningarna.“
Då detta skrevs, hade nämligen den stora
upplysningsstriden redan brutit ut. I januari 1787 innehöll
Stockholmsposten ett meddelande om ett nybildat sällskap Pro
sensu communi. I verkligheten existerade ej något dylikt
sällskap, och syftet var blott att giva en fingerad motbild
till de mystiska ordnarna: ett sällskap för det sunda
förnuftet. Då — heter det i redogörelsen för sällskapets
tillkomst — “vantron stigit ända till fånighet och tron
gått in i vetenskapen“, då förnuftet hölle på att förvisas
både ur den vittra och ur den lärda världen, hur nyttigt och
nödvändigt vore då ej ett sällskap, som med all den
frimodighet, som sanningen kräver, tog till uppgift att
“hämnas förnuftets ära, att upprätta dess makt, tvinga dess
avfällingar till blygd och sansning och återföra människan
till den gräns av rätt och sant, utom vilken allt är
förvillelse och förnedring“. Till minne av “den förnuftigaste
man, som jorden burit“, ville sällskapet fira sin
högtidsdag på John Lockes födelsedag.
Nästa nummer av tidningen innehöll en samling teser,
börjande med satsen: Två gånger två är fyra och slutande:
Nämn oss en stor ordensbror, som ej varit en liten
människa — en tes, om vars syfte säkerligen ingen var
tveksam. Andra teser äro utförligare: “Den ålder, vari vi
leva, torde bliva en gåta för tillkommande släkter. Aldrig
såg man sanningens ljus sprida en mera allmän och renare
dag, aldrig lättro och vidskepelse, fördomar och villor sänka
människor i djupare förnedring. Medelålderns barbari var
vida vägnar ej så nesligt, icke heller så farligt som det,
varav vi nu hotas. Det var ett foster av okunnigheten
och skulle försvinna med henne. Man sov då och drömde
— nu rasar man vaken. Man yrade då av mattighet,
nu av blodfullhet och frosseri.... Det förargar oss, när
vi höra, att så mycket klokt och hederligt folk endast
nöja sig med att skratta åt den stora mängd av bedragande
narrar, som överflöda i vårt tidevarv: guldmakare,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
