Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Upplysningens genombrott - Kantaten 1789
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
det första uttrycket för en nyvaknad svensk
fosterlandskärlek, en kärlek, som vi redan funnit återspeglad i
Oxenstiernas diktning och som kanske först meddelade sig till
den man, som i vers skulle kläda konungens tankar. Ännu
ädlare framträder denna nya känsla i den kantat, med vilken
Kellgren hälsade nyåret 1789. Med hänsyftning på
inhemskt split och på det olyckliga ryska kriget vänder han
sig här till Svea, den åldriga drottning, som mot egen
barm vänt ett rostat svärd, vars mantel höljes i blod och
stoft och vars krona nu ses vackla mot sitt fall, till den
fosterjord, som hotas av Österns jätte. Och så slutar
kantaten med några hänförda strofer, som säkert ljödo i
Tegnérs öron, då han diktade sin Svea. Det är Sverige, som
hälsar det nya året:
Seklers dotter, i vars sköte
Nya håvor jorden bådas,
Nya smärtor hota den:
Säg — i mina blickars möte,
Vill som hämnare du skådas
Eller kommer du som vän?
— — — — — — —
Men om nu så grym är lagen
Och med dig den stunden nära,
Då jag föll förutan ära
Bland nationerna en slav...
O, så stört ock du, bedragen,
Från din höjd i glömskans hav!
Och för evigt slockne ljuset
Av den sol, som leder dig!
Och försvinne jag i gruset
Av den värld, som föll med mig!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
