Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Thorild och Lidner - Första Stockholmstid
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
förbannelse! Gråtit ihop med frun, en öm och vettig
människa — en fröken, som haft en fin uppfostran —
med mamsellen, en sjutton års flicka, som jag är rörd av,
och en änka, fruns gamla ungdomsvän, som hon föder av
ädelmod. O, djupa och kvalfulla medlidande! Våra själar
förstå och tillhöra varandra, men hava icke annat än smärta
att dela.“
I följd härav måste Thorild se sig om efter en ny bostad,
och på Kungsholmen fann han en, som mera
överensstämde med hans smak: “Jag har omkring mig landet,
skogen, friheten och den vises sällhet.“ “Du skulle“ —
skrev han i ett annat brev — “sett mig, känt min
förtjusning, när jag första aftonen på en skogshöjd i en vild,
aldrig ohelgad natur såg solen gå ned här i detta
Glysisvall, där jag med Ossian kan tycka hjältarnas skuggor
vandra omkring mig.“ Hans levnadssätt var enkelt, sadant
det anstod en naturens präst: “Jag har gjort ett evigt
förbund med måttligheten, denna naturens dygd, ren, helig,
glad! Jag lever av bröd, vatten, honung, mjölk och ägg
— — Min middag kostar mig aldrig över en koppardaler.
Ofta är detta hela förtjänsten av min dag.“ I följd av
sina små behov, som ej krävde något ansträngande arbete
för att tillfredsställas, hade han också tillfälle att odelat
ägna sig åt studiet av sina älsklingsförfattare, och
fortfarande är det Rousseau, som behärskar hans känsloliv.
“Ack“ — utropar han vid läsningen av La nouvelle Héloise
— “det är den första bland böcker! Hundrade gånger
under långa, häftiga kyssar på hans tillbedda blad suckar
jag: nej, Rousseau, ingen kan läsa dig som jag! Det
är en likhet mellan hans känslor och mina, som förtjusar
mig. Med intet förgånget eller levande snille
sympatiserar jag mer!“
Thorild hade emellertid icke vistats länge i Stockholm,
förr än han befann sig mitt uppe i en vitter strid — den
mest betydande, som ännu utkämpats på den svenska
parnassen. Vägen till berömmelse var för honom som för alla
andra unga, obemedlade snillen under denna litterära tid
ett pris i något av de vittra sällskapen. Thorild försökte
sig först hos Vitterhetsakademien med prosadikten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
