Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Thorild och Lidner - Lidner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Den unge Thorild hade väl haft en tendens åt samma
håll, men under kampen om Passionerna hade
viljemänniskan fått övertaget över känslomänniskan i hans
väsen, och det var det revolutionära, visserligen också från
Rousseau stammande elementet han nu kom att utveckla.
Av detta fanns icke ett uns hos Lidner, som saknade all
vilja och allt stål i karaktären. Å den andra sidan var
hans känslosamhet starkare än Rousseaus och hade
utvecklats ej blott genom läsningen av La nouvelle Héloise,
utan ock under de intryck, han mottagit från
barndomshemmets herrnhutism och av tysk sentimentalitet. Lidner,
men icke Thorild, är därför typen för 1700-talets
känslomänniska. Däremot var Thorild verklig natursvärmare,
under det att Lidner icke tagit upp denna sida hos Rousseau.
I själva verket såg Lidner aldrig den yttre tillvaron, han
levde i sina känslor och fantasier, och blicken var ständigt
riktad inåt, på “hjärtats“ rörelser. Den natur, han skildrar,
är därför teaterdekorationens — jordbävningar, som han
aldrig bevittnat, o. d. — men efter ett stycke svensk natur
letar man i hans diktning fåfängt.
Och Thorild var trots allt en lycklig människa. Enkel
i sina vanor, hade han få behov, och med den vises förakt
för alla utsvävningar var han en högstämd idealist icke
blott i sitt författarskap, utan i viss mån ock i sitt enskilda
liv. Lidner däremot älskade att rent av posera med sin
olycka, ty denna hängde mycket nära tillsammans med den
genityp han utbildat i tydlig anslutning till Werther.
Fullkomligt äkta hos honom var däremot känslomänniskans
starka njutningsbegär och lättsinne, och hans
världsåskådning kunde icke giva honom någon motståndskraft. Liksom
hela århundradet svärmade också Lidner för “dygden“.
Men frånser man Thorild, hade detta stoiska moralbegrepp
allt mer och mer förtunnats, och såsom vi sett hade man
— t. ex. Kellgren — redan reducerat dygden till
välgörenhet. Lidner gick ännu längre i sentimental
uppfattning. Dygden behövde för honom strängt taget aldrig
yttra sig i handling, och enligt hans moralkodex borde
människorna ej bedömas efter sina gärningar, utan efter
det “ömma hjärtat“, efter den större eller mindre talangen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
