Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fru Lenngren och Franzén - Fru Lenngren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Stockholmsposten, visserligen alla anonyma, men författade av fru
Lenngren. Kanske viktigare än denna vittra alstring var
dock hennes egen karaktärs utveckling under dessa år.
Ty denna karaktär var i själva verket ett stort etiskt
konstverk — en på samma gång glad och god, fint bildad
och ädel kvinna med en stark känsla för sina plikter såsom
husmoder, med ringaktning för allt yttre i livet, för
börd, för litterär ära och ryktbarhet, och fylld av den
humanitet och harmoni, som kanske endast en kvinna kan
nå. I viss mån var detta det ideal, som nu började göra
sig gällande inom litteraturen, särskilt i Göthes samtida
diktning, och det var detta ideal, som fru Lenngren nådde
i det verkliga livet — naturligtvis utan alla litterära
förebilder.
Anledningen, att hon åter började utöva någon flitigare
författarverksamhet — dock fortfarande anonymt — var
en rent yttre. I början av 1790-talet blev Kellgren allt
sjukligare, och 1795 avled han. Hela redaktionsbördan
för Stockholmsposten föll då på Lenngren, och för att
hjälpa honom började hans fru att för hans tidning
författa den ena dikten efter den andra, särskilt under åren
1795—1800, då hennes bästa stycken skrevos, de, som
gjort henne så kär för hela svenska folket. Efter denna
tid drog hon sig åter tillbaka, antagligen i följd av några
svåra sorger, av vilka hon drabbats, och till sist hemsöktes
hon själv av en hemsk sjukdom, kräftan, för vilken hon
1817 dukade under. Hennes sista ord, då hon tryckte
en väninnas hand, voro: “känner du, hur kärleken värmer
ända in i döden?“
Två år efter hennes död utgåvos hennes dikter,
försedda med ett sympatiskt förord av Rosenstein.
Samlingen inleddes med den klassiska dikt, Några ord till
min kära dotter, i vilken hon, såsom Rosenstein anmärker,
sammanfattat sin livsfilosofi. Denna värld — säger hon
här — är ju visserligen ofullkomlig, den är fylld av dårar
och av vise, men den är dock den aldra bästa värld man
äger. Man måste blott taga den, sådan den är, och med
“ett glatt och sedigt vett“ kan man besegra dess
svårigheter. Ur böcker lär man sig ej förstå den. Ett odlat
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
