Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fru Lenngren och Franzén - Franzén
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
skrivit några, estetiskt dock misslyckade, ballader. Även
hos Franzén finnes ett ganska starkt realistiskt inslag. De
bilder, som han ofta väljer, böra — träffande, men
hämtade ur vardagslivet som de äro — hava verkat nästan
upprörande på en tid, då det poetiska språket var så
högstämt som på 1790-talet. I dikten De små låter Franzén
en liten flicka först likna färgen på en gosses hår vid
nötterna på trädgårdshäcken, men sedan ändrade Franzén
denna mera alldagliga bild till “brunt som kaffe, när jag
slår helt litet grädde i för pappa“.
I själva verket äro likväl dessa likheter mera tillfälliga.
Franzéns realism sträckte sig knappt längre än till valet av
bilder, någon gång ock av ämnen, men han saknade alldeles fru
Lenngrens förmåga av dramatisk åskådlighet. Han äger
icke heller hennes knappa, koncisa stil, utan är redan
såsom ung tämligen mångordig för att slutligen på
ålderdomen förfalla nästan till senil pratsjuka. Till sitt
egentliga väsen var han romantiker, under det att romantiken
— trots balladerna — låg fru Lenngren alldeles fjärran.
Franzén var därför en ypperlig lyriker, under det att fru
Lenngren aldrig gjorde något försök att giva ett uttryck
åt det obestämda, aningsfulla. Franzén saknar också
alldeles fru Lenngrens gustavianska kvickhet, likaså hennes
satiriskt skarpa blick. Han tillhörde ett yngre släkte.
Rokokon har försvunnit ur hans dikt, de franska
förebilderna hava redan efterträtts av tyska, och stundom tycker
man sig höra fosforismens första anslag. Han hade
visserligen tagit djupa intryck av Creutz, Kellgren och fru
Lenngren, men ännu starkare av Lidner och Thorild, vilkas ovilja
mot “reglerna“ han delade; han svärmade liksom de för
Ossian — från vilken han lånat namnet på den älskade:
Selma — för Klopstock och Milton samt även för Hölty,
Matthisson och andra nyare tyska skalder, och starkare
än förut tog han intryck från den samtida danska
diktningen; han var också den förste “skandinaven“ i vår-
litteratur.
För den svenska publiken debuterade han redan 1793
— han var då 21 år — med några i Stockholmsposten
införda poem, av vilka Människans anlete är det viktigaste.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
