Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nyromantiken - Mystikens tid
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
för det drömmande, veka svenska lynnet låg icke en dylik
lasciv världsåskådning. Livijn hade väl någon dragning
åt detta håll, men lika litet som Schlegel kunde han höja
sig över den vulgära liderlighetens nivå. Hos Stagnelius
däremot bränner och sjuder dikten av en orientalisk extas,
och särskilt stark kommer denna fram i hans båda vid
denna tid skrivna dramer, Glädjeflickan i Rom samt
Albert och Julia med deras doft av grav, lidelse och
avgrund.
Samma giftfyllda, färggnistrande blommor bjudas oss
ock i dramat Riddartornet, där Stagnelius behandlar en
naturvidrig kärlek, fadrens till dottern. Dylika
experiment i brottets värld lågo också för den mångfrestande
nyromantiska fantasien — man behöver blott erinra sig
Victor Hugo och Almquist — och även här tecknas brottet
i en äkta nyromantisk kontrast till den änglarena
jungfruligheten.
Mindre intryck av en överhettad hjärnas hallucinationer
gör hans vid denna tid utgivna drama Martyrerna, som
ingår i Liljor i Saron, men måhända är något äldre. Det
är liksom Wladimir den store inspirerat av Chateaubriand,
och det är martyrdödens vällust, som här firas. Dylika
dramer voro ju icke sällsynta i den katolska, spanska
dramatiken, och i Corneille’s Polyeucte hade Europa fått det
klassiska martyrdramat. Stagnelius’ dikt är Polyeucte i ny
gestalt, och det är, som om 1700-talet med dess religiösa
skepsis och dess humana syn på olika trosbekännelser ej
legat mellan båda. De kristna, som här förhärligas, äro
i själva verket trångt bigotta, ofördragsamma och hårda,
under det att humaniteten snarare representeras av
hedningarna. De kunna icke resonnera utan blott bedyra
sin reflexionslösa övertygelse, och de brinna av fanatikerns
trånad att få lida martyrdöden. Nytt är blott mystiken
— som väl funnits hos Calderon, men ej hos Corneille —
och denna blommar stundom ut i några underbart vackra
partier.
Mot denna diktning bildar Stagnelius’ eget liv en
egendomlig bakgrund. Sin plats som ämbetsman tyckes han
hava skött oklanderligt; stolt och sluten älskade han ej
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
