Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Den nyromantiska prosadikten och Almquist. Den historiska romanen - Murnis
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
befarade han själv, att den nakna skönheten — dock
icke i hednisk utan i “kristen, helig, sval, men frisk
mening“ — skulle stöta bort kalenderns läsare.
Murnis kom, vare sig av utrymmesskäl eller andra
grunder, icke med i 1822 års Poetisk Kalender och
trycktes först — i omarbetad form med uteslutande av den
förstuckna lystenheten — så sent som 1845. I den
ursprungliga skildringen förenas erotiken med en sensuellt
färgad dödslängtan, och man har här ett utslag av den
herrnhutiska brudmystiken.
I formen är Murnis som sagt starkt påverkad av Ossians
lyriska prosa och bär tillika en arkaiserande prägel. I
denna dikt uppenbarar sig, trots alla lån, för första gången
den speciellt Almquistska stilen med dess melodiska timbre
och dess egenartade manér. Farhågan att de oinvigde
icke skulle sentera de Swedenborgskt inspirerade dikterna,
orsakade, att dessa icke offentliggjordes. “Jag har icke
hjärta“ — skrev Almquist till J. A. Hazelius ännu 1828
— “att framställa någonting, som för mig är heligt och
vackert, för någon människa, som trampar det under fötterna.
Detta är av barnslig kärlek till det, som jag håller för
heligt och vackert, således för min egen skull, efter
jag svårligen kan lida den plågan att se det hånas.“
Samtidigt försökte sig Almquist på sagodiktning i
nyromantisk stil.
I Opoetisk calender för poetiskt folk (1821 och 1822)
meddelade han nämligen ett par symboliska sagor, som ha
ett nära släktskapsförhållande till den tyska nyromantiken,
att särskilt nämna Tieck: Guldfogel i Paradis och
Rosaura, sagan om behagets vingar.
Han ville i dessa sagor inlägga symbolik. Sålunda skulle
Rosaura åsyfta att gentemot en alltför trånsjuk, asketisk
religiositet hävda åskådningen, att kristendomens
grundsatser vore förenliga med den hedniska konstens grace,
himmelskt allvar med antik nakenhet, himlaliv med
naturliv. Till ungefär samma tid som dessa romantiska sagor
hör sannolikt även den under hans livstid otryckta
Cypressen, där han begagnar ett par gamla folksagomotiv
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
