Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Den borgerliga romandikten och Fredrika Bremer. Sensationsromaner - Ståndsparalleler
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
snuddar vid motivet från La nouvelle Héloïse; men det är
tydligt, att den högadliga författarinnan själv har något
svårt att godkänna den mesallians mellan frälse och ofrälse,
som skulle hindrat den tragiska utgången.
I helt annan miljö än hennes övriga romaner rör sig
tvåbandsromanen Torparen och hans omgifning (1843),
hennes sista mera betydande verk, där hon gör en torpare
till romanhjälte i en djupt tragisk äktenskapshistoria. En
präktig herrgårdsdräng, likväl tyngd av drinkarearv och
ohanterlig under ruset, har ingått ett dåligt gifte med
en illistig herrgårdspiga, som stått i kärleksförbindelse
med patronen. Berättelsen skildrar vidare, huru han täres
av motvilja mot hustrun och av böjelse för dennas syster;
och hur han slutligen genom olyckliga tillfälligheter under
ruset begår dråp på husbonden och lider döden på
stupstocken. Om det än kunnat sägas, att “hyddan i hennes
roman var tecknad väl mycket från salongen“, så bär den
i allt fall vittne om författarinnans nära förtrogenhet med
förhållandena på landet, ej minst i de djupare lagren; den
företer en rad av förträffligt givna skildringar av folklivet
och av de andliga rörelserna i dessa kretsar. I det hela
är Torparen en märgfull och märkligt litet känslosam
berättelse om ett dystert människoöde, därvid författarinnan
icke väjt för starka scener eller drastiska uttryck. Hon
förklarar, att hon vid Torparens författande ofta tänkt på
Runeberg, “den ende, som målade folklivet på landet sådant
det vore utan överdrift och alltför mycken idealisering“,
men det torde kunna ifrågasättas, om icke även Almquists
kort förut utgivna folklivsskildringar visat henne vägen.
Själv ville hon nog icke erkänna detta, utan riktade
tvärtom ett alldeles omotiverat angrepp mot Almquist till
förmån för äktenskapslöftets helgd, ehuru händelsen i romanen
snarast pekade i motsatt riktning. Men hon hade en
instinktiv motvilja mot rabulisten.
Till hela sin läggning var nämligen Sophie von Knorring
konservativ och ej så litet avog mot de moderna idéerna
såsom “ståndscirkulationen“ och “kvinnoemancipationen“.
För medelklassen saknade hon intresse. “Vad som icke är
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
