Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Adertonhundrafyrtiotalets svenska lyrik. Studentsångare och frihetsskalder - Sturzen-Becker
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
248
klagar över, att “han satt i fred i så många år, den gamle
karolinen“.
I sin formgivning, som kännetecknas av stor rytmisk
frihet — han älskar s. k. “fria vers“ — tar han livliga
intryck av Winther, av Heine, av Byron, av Paludan-
Müller, och i detta avseende är han föregångsman till vår
yngre lyrik.
I dikten Verkligheten till Fantasien har han ut-
vecklat ett realistiskt program. Han bjuder den roman-
tiske fantasiskalden — som delvis representerar hans eget
jag — ett farväl och förklarar, att han, “tidens barn, av
all sin själ blir kvar på jorden“. Han vill sjunga för
folket, vara idéens bud och tolk, dela mänskans lust och
sorg. Till Fantasien yttrar han:
Jag trivs ej i din trolldomsring
I evigt drömmeri,
Med ögat vill jag se mig kring,
Med handen gripa i.
För mänskor jag på jorden här
Ett Gimle bygga vill,
Och sången blott mitt verktyg är,
Min murarslev därtill.
Denna realism yppar sig framförallt i uttryckssätt och
form. I val av ämnen kan han däremot stundom för-
flytta sig rätt långt in i fantasiens rymder.
Efter besvikelserna på politikens och publicistikens fält
var det som Sturzen-Becker med allt större iver ägnade
sig åt sin gainla kärlek vitterheten. Han skildrar sig
själv som en vandrande harpospelare, som, trött av stigen
på landsväg och hed, fattar harpan till tröst.
Särskilt prövar han sina vittra kraftei- i episka dikter,
för vilka tydligen Byrons poetiska berättelser stått som
mönster, stycken som Grefvinnan Gruffiakin, en episod
från Karl Johans dagar, vars briljanta bilder från Djurgårds-
brunn och landskapsmålningar försona med den orimliga
händelseutvecklingen, korsardikten Claus Störtebecker
med något av självkarakteristik i teckningen av den gamle
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
