Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
En kärlekshistoria från Syd-Afrika.
aartje Fortaine var ej hvad man kallar inbilsk,
* ’ men hon kunde inte rå för att hon visste sig
vara den vackraste flickan i Wynberg. Vacker är
kanske icke rätta ordet. När hon tittade i den
spruckna spegeln som hängde i hennes mors
sängkammare mötte henne ett ovalt ansikte, upplyst
af ett par stora sammetsmjuka ögon, hvilka med
blyg beundran blickade tillbaka på sin egarinna.
Hennes hy var mjuk och brun, som en mogen
hasselnöt, hennes näsa liten och välformad och
mellan de svällande röda läpparne lyste
perl-hvita tänder fram när hon log, hvilket hände
mycket ofta. Blickar af beundran sändes henne
hvarje gång hon var inne i den lilla staden, vare
sig hon var klädd i den enkla bomullsklädningen
och kom bärande en korg tvärt på hufvudet eller
hon strålade i den malajiska kvinnans pittoreska
galadräkt.
Kaartje var alltid lika vacker och blygsam.
Men i hennes ögon låg något som förrådde det
heta sydländska blod som flöt i hennes ådror,
kärlek, hat och en glimmande aning om ett hotande
tragiskt öde.
Hon visste det väl, ehuru hon icke hade det
fullt klart för sig. Hennes folk, denna sällsamma
och vidskepliga ras, hade vid hennes födelse spått
att hon icke skulle bli lik andra kvinnor. Med
denna idé i sitt hufvud, utan att ana hvad den
innebar, hade det rundögda, skinande bruna barnet
vuxit upp till en skön kvinna.
Friare hade hon naturligtvis i mängd. Men
sin tro hade hon måst gifva en ung malajisk
snickare vid namn Abdol, hvilken dock olyckligtvis
hade få utsikter till ett angenämt samlif med
henne. Hon försökte icke dölja att hon icke det
minsta brydde sig om honom. I själfva verket
visste hon ännu knappt hvad kärlek var, utan
betraktade Abdol som ett nödvändigt ondt, hvilket
man fick bära med så mycket tålamod som möjligt.
Det var i September. Kaplandets vår hade
klädt bergen med grönska och dalarne med rika
blomsterskatter. En afton är Kaartje med en korg
tvätt på väg till Groote Constantia. Solen höll
just på att gå ned och göt smekande strålar öfver
den unga vackra kvinnan, som med glädtig gång
skyndade mot sitt mål. När hon nalkades kullens
topp, liknade hon en gudinna af brons, full af
värdighet och öfverjordisk fägring.
Vid de engelska soldatbarackerna stod en ung
man och betraktade henne med beundrande blickar.
I följd af solen blef hon honom icke varse, förrän
hon var honom helt nära. Då mötte hennes svarta
ögon hans. Hon kände hur en varm färg spred
sig öfver ansikte och hals. Hon fortsatte sin väg
utan att se sig om, men hennes instinkt sade henne
att hon mött det mystiska öde, som för så länge
sedan blifvit henne förutsagdt.
Sir Evelyn Burchard återvände till barackerna
som i en dröm. Han var knappt mer än en
yngling, men han kände att denna mörka skönhet
kommit i hans väg för att aldrig lämna honom —
vare sig hon skulle bringa ondt eller godt.
Nästa gång han fick se henne, passerade han
genom Wynberg med sin bataljon. Hon stod vid
en fiskhandel och betraktade ifrigt de
förbimar-scherande soldaterna. Genast upptäckte hon
Burchard, och i det hon lutade sig något framåt såg
hon honom stadigt i ansiktet. Han var nära att
stanna, men återvann i tid själfbehärskningen
samt fortsatte sin väg mekaniskt, i sitt sinne
förbannande sin pligt, den dammiga vägen, den
skrällande musiken, den starka hettan — med ett
ord allt, som kunde gifva luft åt hans missräkning.
Af en händelse hade Abdol stått bredvid
Kaartje och observerat den blick, som växlats
mellan henne och officern. Abdol hade sett
kärlekens blixt i hennes svarta öga och förstod att
den icke tändts för hans egen räkning.
Allt det dolda ondskefulla och svartsjuka i
hans natur bröt ut och i rasande ton skrek han:
»Du känner den mannen?»
Kaartje lät höra ett likgiltigt skratt och begaf
sig in i huset. »Nej», svarade hon öfver axeln,
»det gör jag inte. Men någon dag kommer jag
kanske att göra det!»
Han gick sin väg under högljudda uttryck af
raseri. Han var mera än till hälften rädd för
henne och höll af henne på sitt sätt, men liksom
alla österns män betraktade han kvinnan som
något ytterst underlägset och såg i henne endast
ett arbetsdjur. Han visste att Kaartje var vacker
samt att andra män fikade efter henne och egnade
henne sin hyllning i smyg. Detta gjorde honom
endast stolt, men han hade aldrig tänkt sig en
hvit rival och svor en helig ed att döda
engelsmannen, om han någonsin funne honom och
Kaartje tillsammans.
Hvarje afton gick den unge Burchard till det
ställe där han först mött sin gudinna, och till slut
fick han se henne komma uppför kullen mot
honom. Han gick henne till mötes och blottade
sitt hufvud.
»Jag visste att ni skulle komma», var hans
enda hälsning.
Icke ett ögonblick föll det honom in att tänka
på skilnaden i ras. Han kom endast ihåg, att
han hade framför sig en strålande kvinna och att
hvarje nerv i hans kropp vibrerade vid beröringen
med hennes lilla välformade hand.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
