Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HVAR 8 DAG
"Jag visste att ni skulle komma", sade han.
Tyst leende svarade hon honom på utmärkt
engelska:
»Jag visste att ni skulle vara här — älskade»,
tillade hon i en hviskning.
Burchard ledde henne in under trädens skugga.
Hon följde honom viljelöst. Men när de voro
utom synhåll från vägen, släppte han hennes hand
och lutad mot ett träd insöp han hvarje linie i
det sköna ansiktet och den härliga gestalten.
Han öppnade armarne. Utan ett ord sjönk
hon i hans famn.
Så kom Kaartje afton efter afton upp för
kullen på vägen till Groote Constantia, tills
mandelblomstren föllo af och de unga drufvorna
började svälla och aprikoserna hängde frestande från
de tyngda grenarne. Hennes vänner och släkt
hade iakttagit den förändring som försiggått med
henne, men de kunde icke säga hvad det var.
Hon hade blifvit vackrare och ståtligare, men äfven
mera otillgänglig än någonsin. Man hviskade att
hennes själ var en ung malajisk prinsessas, som
nu för länge sedan var död men som hade lefvat
när malajerna voro ett mäktigt folk under en egen
kung.
Men Abdol förstod väl, att orsaken till hennes
förvandling var kärlek, en kärlek som icke han
ingifvit, och han lade mörka råd hur han skulle
kunna utkräfva hämd. Han visste icke, hvem
engelsmannen var eller när och hvar hon träffade
honom, men han var fullt säker på att de hade
möten.
En afton följde han efter henne på vägen till
Constantia, vred på sig själf för det han icke förr
tänkt på detta sätt att lösa gåtan. Det började
just mörkna och himlen glödde med denna mjuka
ametystfärg, som är så betecknande för Syd-Afrikas
korta skymning.
Han följde henne på afstånd men kunde med
lätthet urskilja hennes hvitklädda gestalt. Till slut
stannade hon, och han såg henne sluta sig till en
man som väntat på henne. Blodet steg honom
till hufvudet och hjärtat bultade våldsamt mot
ref-benen. Nu hade han dem i fällan och nu vore
hans hämnd säker. Allt civilisationens mildrande
inflytande var borta. Mannen var åter en vilde,
törstande efter blod och hämnd.
Han smög sig sakta upp till det ställe,
hvar-ifrån han sett dem försvinna, och hans vakna öra
kunde snart urskilja deras röster. Tyst kröp han
framåt, dold af träden och skyddad af mörkret.
Till slut var han så nära, att han kunde vidrört
dem med sin hand.
Hon låg i Burchards armar och de talade
sakta.
»Ja, älskade, kanske är det skrifvet att jag
skall blifva din lycka.»
Ehuru utom sig af raseri kunde Abdol icke
underlåta att beundra hennes ljufva röst, hvars
blotta tonfall var en smekning.
Han höll andan af fruktan för att de skulle
upptäcka honom och för att kunna uppfånga
Burchards svar.
»Det måste vara så skrifvet», svarade han,
»ty du är min lycka och utan dig har lifvet intet
att bjuda mig.»
Hans läppar sökte hennes. Abdol snarare
kände detta än han kunde se eller höra det. Efter
en paus bröt Kaartjes röst tystnaden.
»Men kanske jag bringar dig olycka. Det
finns goda och onda andar. Hur kan du veta,
älskade, hvilka jag hyser inom mig?
»Du är allt det godas och skönas kropp och
själ, min älskling», hviskade han, »hur skulle du
kunna bringa annat än himlasänd lycka för den
man, som har vunnit din kärlek?» Därpå
förändrade han rösten. »Har din lumpne ’fästman’
plågat dig igen?»
Hon skrattade.
»Abdol? Ah, han är afskyvärd. Jag skulle
med glädje skaka honom från mig — som en
geting från min hand — men han vill icke höra
på det örat. Jag hatar honom!»
»Jag blir väl tvungen gifva honom en duktig
portion prygel, det svarta djuret!»
Hennes skratt klingade åter i den varma
natten.
»Men jag är svart, min herre —.»
»Du! Du skall icke säga så, Kaartje. Du är
en drottning, en solens gudinna, och när vi äro
gifta, min älskling, skall ingen våga säga något
sådant.»
»Men Abdol, det stackars nötet, tror att jag
skall gifta mig med honom. Ett malajiskt bröllop
är något storartadt, Evelyn, du —.»
»När du blir lady Burchard, min skatt, får du
ett bröllop som blir mera storartadt än någon
malaj kan bjuda, idel hvitt siden och
orangeblommor och allt möjligt. Och kyrkan blir full af
soldater och förnäma damer — men du måste bli
kristen, Kaartje?»
Hennes svar kom utan tvekan.
»Min herres vilja är min. Jag blir hvad du
vill, älskade!»
En suck af lättnad undslapp honom och han
undrade, hur hon skulle taga sig ut i europeiska
kläder och hvad hans mor skulle säga om allt
det här.
»Tala om för mig igen, Evelyn, allt hvad jag
får se och vara med om när vi äro gifta.»
Med ifrig, gossaktig röst började han åter
rulla upp de tjusande taflorna, af, hvilka de till-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
