Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Massorna stodo häpna för ett ögonblick, men höjde
därpå = ett dånande hurra.
»Ah, hon svarar på vår salut!» ropade de
förtjuste pegrimeserna. »Kära, gamla »Actæon» —
hvilken härlig kanon, hvafalls? Tänk bara, hur
det stackars Vandolien skall peppras af hennes
niotummare, när den laddas fullt —tänk! Hurra!»
uArrestera honom!11
Kapten Petruchi hade rest sig. »Hvad
tusan —», utropade han, i sin rörelse glömmande
furstens närvaro, »hvad tusan tar unge Martinsen
sig till?»
Han förstod att en flisa af en granat flugit
öfver de fästandes hufvuden.
Nu började åter saluten från stranden — bom,
en andra salva från »Actæon». Samtidigt
inträffade något märkvärdigt. När »Actæons»
strålkastare föll på amiralitetsbyggnaden, var denna
till stor del en hög af murbruk, från hvilken rök
och dam steg upp.
»Gud i himlen!» skreko alla, »en förfärlig
olyckshändelse har inträffat! »Actæons» kanon
har alla ovetande varit laddad med
granatpatroner!»
Kapten Petruchi var utom sig af förtviflan.
Han slet sitt hår under gråt och höga utrop af
sorg.
»Han har bhfvit galen! Martinsen har förlorat
förståndet!» ropade han. Han rusade till
stranden och befallde officerarne att följa sig.
»Löjtnant Martinsen», skrek han, »hade befäl öfver
fartyget. Han har blifvit galen och bombarderar
staden!»
Intet tvifvel kunde råda om bombardementet.
Snart lågo båda forten i ruiner. Därpå blef det
plötsligt slut med saluten. Då förstod folket att
någonting allvarsamt inträffat på »Actæon». I
smärre grupper stodo de nu, darrande och
undrande och betraktade kaptenens kutter, som
närmade sig det stora fartyget.
De sågo kuttern lägga till och officerarne gå
ombord. Strax därpå återvände den till stranden.
En främmande person landsteg och anhöll att
bli förd till fursten af Pegrim.
Fursten stod själf nere vid stranden och var
snart inbegripen i samtal med främlingen, hvilken
till hans häpnad bjöd staden att gifva sig, såvida
den ej ville bli skjuten i smulor af »Actæons»
kanoner.
»Af vårt eget fartyg?» utropade prinsen.
»Hvad menar ni, min herre? Är ni den galne
löjtnant Martinsen?»
,L- »Förlåt, ers höghet», svarade den andre. »Jag
är ej Martinsen och -Actæon» tillhör ej heller er
flotta. Hon är redan vår pris. I hans majestäts
af Vandolien namn togo vi skeppet kl. 7,15 i afton,
strax efter krigsförklaringen.»
»Arrestera honom!» röt fursten. Men
blixtsnabbt signalerade främlingen tre gånger med en
lykta öfver sitt hufvud. Genast svarade en kanon
från det stora fartyget. Ett moln af rök och pus
— och ännu en bit af amiralitetsbyggnaden lag i
ruiner.
»Blitz und Donnerwetter!» utropade fursten,
som alltid svor på tyska. »Vi äro förlorade!»
»Ja», svarade prins Otto, »Ni är förlorad och
gjorde klokast i att genast komma ombord med
ert kabinett och underhandla.»
* *
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
