- Project Runeberg -  Hvar 8 dag / Årg. 1 (1899/1900) /
55

(1899-1933)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

DET STULNA PANSARFARTYGET

ännu fyrtiosju timmar på oss. På den tiden kan
man uträtta mycket!»

Den nästan skämtsamma ton, i hvilken
prinsen, som i själfva verket var upphofvet till detta
trångmål, yttrade dessa fyllde aha — utom
prinsessan Angela — med afsky.

»Förstår ers höghet icke», sade konungen
allvarligt, »att dessa pegrimeser ha absolut bestämt
sig för att nedgöra oss. Vår skattkammare är ej
öfverfylld. Vi kunna helt enkelt ej betala deras
fordran, äfven om vi ville. Om fyrtiosju timmar
ha de förklarat oss krig. Fyrtiosju timmar äro för
oss af lika liten nytta som en halftimma. Vi kunna
hvarken bygga eller skaffa ett pansarfartyg på
fyrtiosju timmar.»

»Om ers majestät behagar ursäkta», svarade
prinsen leende, Ȋr det just i den punkten jag
tillåter mig hysa en annan åsikt. Hvarför skulle
vi ej kunna skaffa ett pansarfartyg på denna tid?»

Alla stirrade, utom sig af häpnad, på prinsen.

»Hans höghet skämtar!» mumlade Venuzzia.
»Det är inte så lätt att hitta ett pansarfartyg —»

»Ers excellens torde ursäkta», svarade prins
Otto. »Jag vet ett präktigt sådant, hvilket vi
kunna komma åt utan pängar och inom sagda tid,
ty det ligger för ögonblicket för ankar tjugofyra
timmars segling härifrån och bara väntar, om jag
får så uttrycka mig, på att vi skola taga det.*

»Jag vill förklara mig», fortsatte prinsen
allt-jemt leende. »Hamnen ifråga är S:t Louis och
fartyget är »Actæon», Pegrims nyinköpta
pansarfartyg.»

Konungen och ministrarne stirrade mållösa på
tysken.

»Det är helt enkelt!» sade denne. »Här är ett
ultimatum. Godt! Kl. 7 e. m. i öfvermorgon blir
detta ultimatum, om vi ej besvara det, ipso facto
en krigsförklaring. Godt! Kl. 7,15 samma kväll
gör Vandolien sin första krigsrörelse — och det skall
bli uppbringandet af »Actæon* med hjälp af en
beväpnad batbesättning, till hvilken jag hoppas få
räkna mig.»

»Men», ropade man, »en båtbesättning för att
uppbringa ett pansarfartyg? Det är en galenskap

— det är omöjligt!»

»Ingalunda», svarade prinsen lugnt. »Tro mig,
jag vet hvad jag säger. Hör på!»

Han drog upp ett bref.

»Här är ett bref från en vän i S:t Louis»,
förklarade han, »den förnämste bankiren i Pegrims
hufvudstad. Han råder mig att varna mitt vänliga
värdfolk och råder Vandoliens hof att gå in på
furstens af Pegrim fordringar. ’Det är bättre’ —
skrifver han —; ’att betala eller åtminstone lofva
en million dollars, än att få se hvarje sjöstad, som
hans majestät eger, jämnad med jorden. I
förtroende vill jag tala om att inom fyra timmar efter
krigsförklaringen — d. v. s. kl. 11 onsdag afton

— »Actæon» kommer att starta sin färd för att
sprida död och undergång. Pegrimeserna äro så
säkra på sin seger, att de redan på onsdag afton
ämna ha en stor nationalbankett, vid hvilken
officerare och besättning på »Actæon» skola bli
hedersgästerna och hyllas som om de redan vore
de segrande hjältarne. Hela oxar skola stekas för
fästen och vinet kommer att flyta i strömmar’!»

Prins Otto vek ihop brefvet och stoppade det
i fickan. »Detta är de speciella underrättelser jag
fått», slutade han. »Frågan är, om I vågen handla
därefter. Naturligtvis kommer icke hela besätt-

ningen af 6- å 700 man att lämna »Actæon», utan
åtminstone ett mindre antal stannar kvar, ty ångan
måste vara upp kl. 11, då fartyget skall afgå.»

* *

*



Onsdagens bankett var en lysande tillställning.
Det var en varm höstafton, visserligen ganska
mörk, men de som samlats till fäst i den stora
parken kunde tydligt urskilja konturerna af det
stora pansarfartyget, som låg en engelsk mil från
stranden, fästligt dekoreradt med kulörta lyktor.
Tusentals skålar hade druckits för fartygets lycka
och nu väntade man otåligt det ögonblick, då
nationen på slaget tio skulle salutera symbolen af
sin makt och den kommande segern genom
afbrän-nandet af en ofantlig mängd raketer och
kanonskott. Denna demonstration skulle just föregå
manskapets embarkering och vara signalen till fästens
slut.

Nu var ögonblicket inne. Med ett plötsligt
fräsande och smällande gick den första raketen
upp. Så affyrades kanonerna i de två små fästena
på hvar sin sida om hamnen. De täta skotten och
de många raketerna som samtidigt sändes upp
voro af en bokstafligen bedöfvande verkan. Under
det denna stora nationalsalut dånade, tände
»Actæon» plötsligt sin starka strålkastare, hvilken
briljant bidrog att öka såväl den imponerande
effekten som entusiasmen hos folkmassorna, hvilka
började hurra allt hvad lungorna höllo.

»Den där strålkastaren är en god idé», sade
den unge fursten af Pegrim (prinsessan Angelas
afvisade friare), hvilken satt till bords med
Petruchi, »Actaeons» chef, till venster.

Petruchi svarade endast med en bugning. Han
förstod helt enkelt ej, hvarför strålkastaren tändts
utan att det gifvits order därom.

Plötsligt, under en paus i saluteringen,
blixtrade ett doft, kraftigt kanonskott från »Actæon».

"Den där strålkastaren är en god idé11.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Thu Dec 21 14:35:55 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/hvar8dag/1/0065.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free