Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
EN BUKETT ROSOR.
Från engelskan för HVAR 8 DAG.
Léonie skyndade med lätta steg uppför trapporna
till det stora sjukhuset och stannade ett
ögonblick för att hämta andan och sätta sin hatt
tillrätta, innan hon ringde på. Det var ett pikant
ansikte med rena drag, sprudlande af hälsa och
ungdom, som tittade
fram under den blå
hatten. Hennes kinder
buro samma skära färg
som de rosor hon hade
i handen. Hon hade
fått dem till present
samma afton vid en
konsert, på hvilken hon
sjungit, och den
förtjusning som
afspegla-d’e sig i hennes ögon
när hon mottagit dem
bar tydligt vittne om
hur hon älskade dem.
Men Léonies tankar
för andra öfverträffade
till och med hennes
beundranfördet vackra
i naturen. Hon behöll
aldrig sina blommor
mer än en eller annan
timme, för att sedan
gifva dem till någon
som ej var så lycklig
att få sådana presenter.
., , , , , Hon brukade ofta
viden konsert, där hon sjungit besöka sjukhuset och
öfversköterskan hade börjat känna igen det vackra
ansiktet. Hon försummade sällan ett tillfälle till
en liten stunds samtal med henne. Men idag hade
Léonie ondt om tid.
»Jag kan inte stanna», sade hon. »Jag måste
skynda mig. Gif de här rosorna till någon — ni
vet bäst till hvem. Något barn kanske — fast
barnen få då nästan alltid. Jag glömmer de andra
Jag önskar, att jag hade mera blommor.»
»Vi ha en ny patient, hvilken de skola göra
mer lycklig än ett barn. Jag skulle vilja att ni
själf ginge upp till honom», sade sköterskan.
»Men jag har inte tid i dag. Gif ni dem
åt honom. Det är detsamma.»
»Nej, det är det verkligen inte. Halfva
glädjen ligger i att se hur den stackars människan
värderar vänligheten. Gå ni, det är gjordt på ett
ögonblick. Se så, ni måste! Jag skall sedan säga
hvarför. Andra våningen, tredje rummet till höger.
Det är ett privat rum.»
Sköterskan skyndade sin väg och Léonie hade
intet annat att göra än att gå upp för trappan,
hvilket hon gjorde motvilligare sedan hon fått
höra, att det var en patient, som hade råd till
enskildt rum.
Men alla andra känslor hade vikit för
medlidandet, när hon sakta knackade på dörren. Hon
tänkte endast på sjukdom och lidande. På ett
tyst »stig in!» trädde hon in i rummet och blef
något förvånad öfver att se patienten sitta vid
fönstret och icke sängliggande, som hon väntat.
Det var en något öfver femtio års man,
anspråkslöst klädd, öfver hvars ansikte en djup
resignation hvilade. Han steg upp och kom emot
henne. Innan han hunnit säga något, räckte
Léonie fram rosorna med orden:
»Jag hoppas, att dessa rosor skola göra er
lika lycklig som mig. Ni —.»
Hon blef plötsligt afbruten af den främmande,
som grep buketten och med häpnadsväckande
fart skyndade fram till fönstret med den. Solen
silade in och han höll upp blommorna i dess ljus.
Strålarne begöto de fina bladen och tycktes ge
dem nytt lif. Mannen vände rosorna på alla
håll. Han höll dem öfver hufvudet och hans blick
sög sig fast vid dem, som om han velat i fulla
drag insupa deras. friska skönhet.
Plötsligt började tårarne strömma ned för hans
kinder. Han vände sig från fönstret och kastade
blommorna sakta, en i sänder, på bädden. Sedan stälde
han sig och såg på dem i tyst förtjusning. Léonie
kom sig icke för att störa honom, trots hon ej
hade en minut att förlora.
Efter ett par ögonblick gick mannen tvärs
öfver rummet dit hon stod — i förvåningen hade
hon ej ens tänkt på att sätta sig. Oförberedd på
hvad som skulle följa blef hon nästan utom sig,
när han slog armarne om hennes hals och brast
ut i tunga, ohäjdade snyftningar. Den unga
känsliga kvinnan kunde ej harmas öfver detta
ovanliga beteende, men hon blef orolig för
mannens förstånd och önskade sig ur situationen.
»Stackars
människa!» tänkte hon och
klappade honom
lugnande på ryggen. »Det
är någon sinnesrubbad
patient, som kanske
under hela sitt lif varit
ensam i sin cell. Jag
önskar att sköterskan
sagt ett varnande ord.»
Med en
ansträngning hämtade sig
mannen.
»Tack är för litet
för hvad ni gjort», sade
han helt förnuftigt.
»Gud välsigne er!» é-;
Han knäböjde vid
sin säng och Léonie
såg att han bad.
Hon smög sig ut
ur rummet och
skyndade ned till
sköterskan. Hennes
förskräckta blick måtte
ha ingifvit den goda
kvinnan en aning, ty
hon utropade genast:
»Han skrämde er
väl inte. Jag borde
kanske ha talat om —» Léonie räckte fram rosorna-
»Är han galen?» frågade Léonie. »Hvem är det?»
»Det är Louis Aggalith, botanisten. Han är
lika klok som någon af oss, men han har nyss
lyckligt gått igenom en ögonoperation. För tjugo
år sedan förlorade han synen och först i går
återfick han den. Han älskar blommor öfver
allting och edra rosor voro de första, han sett på
tjugo år.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
