Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GULDTÖRSTENS OFFER
ville veta hvarför Tony Cornish inte talade och
önskade att han skulle göra det. Sättet att styra
världen är att få den att önska någonting och så låta
den önska.
»Jag är nog djärf att hoppas», sade lord
Fer-riby, »att, när vårt projekt blifvit tillräckligt
bekant, vi skola vara i stånd att åstadkomma de
nödvändiga medlen. Det är i full förhoppning
härom, som jag upptecknat namnen på några
herrar som varit nog vänliga att åtaga sig att
tillhöra direktionen. Jag föreslår därför, att
direktionen för Malgamitfonden skall bestå af, hm,
mig — ».
Som öfvad talare gjorde lord Ferriby en paus
för applåden, hvilken också vederbörligen följde.
Och några äldre herrar, som varit unga när
Mar-maduke Ferriby var ung, betraktade med mycket
intresse taflorna på väggen. Att lord Ferriby
skulle blifva direktionsmedlem för det stora
väl-görenhetsföretaget betydde detsamma som att
skicka den välgörenheten i väg med glans.
Lorden betraktade med ett välvilligt och nedlåtande
leende de mot honom riktade ansiktena och
fröjdades i sitt inre öfver detta ärorika jordande af
ett vildt och beklagligt förflutet.
»Mr Antony Cornish», läste han vidare och
applåderna hördes åter.
»Major White».
Och åhörarne vände sig om och stirrade på
denne hjälte, hvilken de funno lugnt och säkert
förskansad bakom sin monokel.
»Herr von Holzen».
Ingen tycktes känna herr von Holzen eller
fråga vidare efter, om han existerade eller inte.
»Och min, hm, vän — upphofsmannen till
detta stora projekt — den man, till hvilken vi alla
blicka upp såsom välgöraren för en den mest
olyckliga klass af människor ■— mr Percy Roden.»
Lord Ferriby önskade här en applåd och han
fick den, ehuru ingen hört namnet förut.
Han vek ihop sitt papper, därmed förklarande
att han för ögonblicket icke hade något mera att
säga. Från sin upphöjda ståndpunkt blickade han
forskande ut öfver det stora rummet, synbarligen
sökande någon. Anthony Cornish hade varit det
andra namnet i ordningen och de flesta hoppades,
att det var han som nu skulle yttra sig. De
an-togo att han i alla händelser skulle sätta »lif i
spelet» och de omgåfvo hans namn med denna
mystiska charm, hvilken i sig själf är en slags
ryktbarhet. Folk sade om Tony Cornish att han
skulle komma fram i världen, och tack vare denna
bräckliga stege hade han gjort en social succés.
Men Cornish fanns inte i rummet och efter
att hafva väntat några ögonblick steg lord Ferriby
ned’ från estraden samt sällade sig till en af
grupperna i den stora salen. Åhörarne hade redan
börjat skingra sig i små kotterier och det var att
befara att de flesta nti talade om andra ämnen,
Nu för tiden ha vi ej råd att egna tillräcklig
tid åt någon sak för att göra denna eller oss
själfva något varaktigt godt.
Plötsligt hördes ett sorl vid dörren och
Cornish steg in i sällskap med en person med trött
uppsyn. Det var en lång, axelbred och smidigt
byggd man. Han hade slätstruket svart hår och
bar sitt hufvud tillbakakastadt. Hans mörka ögon
visade en mycket stor hvita under pupillen, något
som gjorde att han såg ömtålig och trött ut.
»Hvem är det?» frågade major White.
»Åh, det», sade Joan med en blick mot
dörren, »det är mr Percy Roden.»
Fjärde Kapitlet.
En ny lärjunge.
"För att vara lycklig skall man
icke ha något att glömma
PP
ö
fver hotellet »Vieux Doelen» i Haag hvilar
en atmosfär af gamla tider, så lugn och
fridfull som själfva namnet på detta
historiska hus antyder. Trapporna äro belagda med
mjuka mattor, de stora rummen äro klädda med
väggbonader och för öfrigt dekorerade i en
gedigen och något dyster stil, som man ej finner i
nyare caravansérais. Själfva byggnaden — öfver
trehundra år gammal — är uppförd af mörkröd tegel
med stenfasader, som bära djupa spår af väder
och vind. Fönstren äro mycket stora och skulle
förefalla misspry dande i h varje annan stad
utom denna. Det gamla hotellet är beläget på
Toornoifeld och skiljer sig icke på något sätt
från de privata husen å ömse sidor. Det är i
själfva verket icke så mycket den genomresande
turistens korta hviloställe som en uppehållsplats
för den stora armé, hvilken alltjämt är stadd på
resa genom den gamla världen — corps
diploma-tique — den armé, hvilkens största seger är
freden. Den resande som tillbringar ett par nätter
på detta hotell må väl förvånas öfver den
atmosfär i hvilken han finner sig. Om han är hvad
man kallar en praktisk människa, skakar han
troligen på hufvudet öfver egarens framtidsutsikter.
Där synes verkligen råda en synnerligen stor brist
på gäster. Trapporna äro nästan alltid öde.
Salongen är tom. Inga tecken till lif, inga
koffertar i vestibulen, inga dagdrifvare vid ingången.
Men när timmen är inne för table d’höten,
öppnas ljudlösa dörrar och tysta män komma ut
från rum, som förut tyckts vara obebodda, Det
är mestadels väl friserade herrar med en tankfull
och reserverad min, ett visst kosmopolitiskt yttre
och den oundvikliga redingoten. De buga sig
värdigt för hvarandra och slå sig ned vid olika
bord. Nästan alltid ha de med sig böcker eller
tidningar, som de läsa under det de högtidligt
intaga sin måltid. Det är intressant att betrakta
och studera dessa män. Många af dem äro
grå-håriga. Ingen är ung. Men de äro nybörjare,
endast lärjungar i ett mycket svårt yrke och i en
framtid skola de skapa Europas historia. Ty
desse män äro attachéer och sekreterare vid
legationerna. De kunna tala nästan hvilket europeiskt
språk man önskar — men de äro icke
meddelsamma.
(Forts.)
nar-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
