Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»EN RIKTIG SKATT».
Öfvers. för Hvar 8 Dag.
Knappt hade
Barbara och jag
kommit i lugn och
ro i Riverside
Lodge, förrän vår unga
äktenskapliga lycka
grumlades af brist
på något som
egentligen ej borde vara
af betydelse för
n3’-gifta — god
matlagning. Vi måste
båda med en suck
erkänna, att illa lagad
mat förbittrade
tillvaron och att kall
fårstek till hvarje
mål var i stånd att
uppjaga moln på
den mest azurblå himmel. Barbara själf, den rara
flickan, var en ömklig kokerska och det förnekade
hon inte. Men jag hade ej häller ämnat henne
till köksa, när jag tog henne till min hustru.
Vi hade det mycket ledsamt i matväg, tills
mrs Usher kom till oss.
Aldrig glömmer jag den första middagen hon
lagade till. Jag hade kommit hem alldeles
uttröttad efter en mycket arbetsam dag i staden och
jag fann Barbara sötare än någonsin i en ny dräkt.
Öfver hela hennes ansikte hvilade ett leende, som
jag ej sett maken till sedan bråket med
tjänstfolket börjat fördystra hennes unga lif. Jag vill
ej försöka beskrifva middagen — det var en enda
rad af glada öfverraskningar. När den var slut,
tog jag Barbara i famnen och kysste henne.
»Bab», sade jag, »om den här epikureiska
banketten lagats till i vårt kök, så är vårt samlif
tryggadt!»
»Ja, det har den», svarade hon. »Men,
Robert, du skulle se henne».
»Kära barn», sade jag, »jag förlåter henne alla
fel, innan jag får veta dem».
»Ah, hvad det beträffar, tycks hon vara ett
mycket respektabelt fruntimmer, alldeles
förskräckligt respektabelt. Det är hennes utseende som är
sa ovanligt. Jag fick inte fatt i henne på något
kommissionskontor. Hon kom själf och sökte och
hade så vackra betyg från sin förra plats, att jag
inte kunde låta bli att göra ett försök med henne».
»Hvar hade hon sin senaste plats?» frågade jag.
»Hon var kokerska och hushållerska hos en
gammal dam i Shropshire och slutade därför att
frun skulle flytta till släktingar. Hon är lika lång
som du, Robert, och jag tror hon väger mycket
mer. Jag vet verkligen inte hyad jag skall kalla
henne. Hon heter Betsy Llsher, men Betsy låter
så familjärt och jag är rädd att jag måste säga
mrs Usher».
»Nåja, för all del, låt oss säga mrs Usher.
En kvinna som kan laga sådan mat är värd all
högaktning».
Jag blef sannerligen förvånad, när jagfick seden
nya ackvisitionen. Hon var stor och lång med
en rikedom af gråa lockar, som hängde ned öfver
öronen, och klädd i en gammalmodig mössa. Hen-
nes mörkröda klädning föll i rika veck kring hennes
majestätiska figur. Hon uttryckte sig mycket
vårdadt och hennes djupa röst var långt ifrån
obehaglig.
»Ändtligen kunna vi då göra någonting», sade
min hustru en dag, när vi diskuterade mrs Ushers
förtjänster— och jag visste hvad som skulle komma.
»Hvad då?»
»Bjuda Beavours på middag. Ja, jag vet att
du inte tycker om dem, men jag förstår ej
hvarför. Det är mycket fina människor».
»Ja då, mycket! Jag är en sådan gammal
syndare, att jag ej tycker om dem just för det.
De äro så typiskt utsökt fina».
jag hade aldrig kunnat tåla Beavours. Han
var en förmögen person, som öfverväldigade folk
med sitt högtrafvande uppträdande men
kvar-lämnade intrycket af att han inte var stort bättre än
en narr. Hans hustru uppvägde honom emellertid,
ty en mera slipad och beräknande kvinna hade
aldrig lockat foglarne ner ur träden — eller
betitlade personer till sin salong.
Naturligtvis blef det som Bab ville. Beavours
blefvo bjudna — endast Beavours. Vi ville inte
förstöra effekten genom att invitera en massa folk,
som inte skulle kännt skillnaden mellan en god
middag och en dålig.
»Låt nu mig styra», sade Bab. »Om du finge
hållas, komme aldrig annat än ungkarlar i huset
och då skulle du snart bli förstörd. Mrs Usher
och jag skola förvåna herrskapet Beavours med
denna middag».
Hennes entusiasm smittade mig.
»Gif mrs Usher fria händer», sade jag, »och
strunt i hvad det kostar. Låt oss få det så att
Beavour säger: ’Ata middag hos Gray’s och se-
dan dö’!»
Barbara skrattade — hon förstod inte bättre.
Nåväl, middagen blef mycket lyckad. Aldrig
hade jag satt mig ned vid ett elegantare bord,
och om jag varit gäst hade jag inte kunnat ha
angenämare. Beavour var förvånad och strålade
af belåtenhet. Mrs Beavour var också förvånad,
men såg inte så belåten ut. Hon funderade
tydligen pä hur hon skulle kunna stjäla mrs Usher
från oss.
Allting gick galant. Barbara var i sjunde
himlen af förtjusning och jag var i den
sinnesstämning, att jag kunnat ge mrs Usher en finare
present. Fast jag har en liten ovanligt vacker hustru,
var detta första gången som jag trodde mig
ordentligt ha väckt afund i min nästas bröst.
När jag med lätta steg gick upp för att lägga
mig, trodde jag mig känna lukten af något brändt.
Jag gick ned igen och undersökte rummen. Intet
misstänkt kunde upptäckas. Jag gick åter upp,
men lukten kändes ännu starkare. Jag talade om
det för Bab. Hon trippade på tå till mrs Ushers
sofrum och stod stilla ett ögonblick.
»Ingen fara!» sade hon skrattande. »Susan
säger att mrs Usher brukar röka en sorts
cigarretter innan hon går till sängs. Hon kan inte sofva
annars».
»Cigarretter?», frågade jag. Nu kände jag
igen lukten — riktigt grof, kraftig tobak. Jag lät
Jag tog Barbara i famnen
och kysste henne.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
