Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
“Jag och mr B riggs ä’ kusiner !u
Barbara förstå att det inte var några cigarretter
hon rökte, utan en ordentlig pipa. Detta fann
hon ju rysligt, men jag har inte något emot att
damer röka om det smakar dem — åtminstone
äldre damer. Men den goda mrs Usher hade i
alla fall inte bort släppa ut tobaksrök i våningen.
Nästa öfverraskning som mrs Usher beredde oss
var när Briggs, den blomstrande och ståtlige
polismannen i vart kvarter, föll offer för hennes behag.
Briggs — den tröge, långsamme och kalle —•
öfverväldigades af lukten från vårt kök och lades
med sidenbojor och kall kyckling för den härliga
mrs Ushers fötter.
Jag upptäckte själf denna idyll, när jag en
afton skulle försöka få ut min foxterriervalp
köksvägen, för att inte göra mig löjlig i mina grannars
åsyn. Jag fann den goda enkan i en länstol vid
elden, som vanligt prydligt klädd och sysselsatt
med stickning. Midt emot henne satt den bastante
Briggs med en tallrik i knät. Båda stego upp när
jag kom in, Briggs något generad men mrs Usher
fullkomligt lugn och värdig.
»Goddag, Briggs», sade jag vänligt, »jag visste
inte att ni brukade hälsa på här».
Innan Briggs han säga något svarade mrs
Usher:
»För att undvika något missförstånd
beträffande personer, som besöka mig här i köket, får
jag upplysa herrn om att jag och mr Briggs ä’
kusiner».
Jag låtsade inte om någonting och Briggs var
vänlig nog att hjälpa mig ut med hunden. Men
Barbara tyckte ej om höra Briggs vara
hemmastadd i vårt kök. »Det passar sig inte», sade hon.
»Passar sig inte!» svarade jag. »Allting
passar vid mrs Ushers ålder. Dessutom är Briggs en
högst respektabel enkling. Låt oss inte kväfva
ett romantiskt äfventyr i dess knoppning genom
att vara för pjåskiga. För öfrigt är han hennes
kusin».
»Prat», sade Bab, »kusiner äro de allihop!»
En återgång till den kalla fårsteken måste till
hvarje pris undvikas, och jag beslöt i alla fall att
tolerera Briggs i köket. Om en eller annan Briggs
gjorde vår värdiga kokerskas lif angenämt, så
finge hon behålla sin Briggs.
Barbara blef ytterst upprörd öfver mitt
räson-nemang. »Jag kunde aldrig tro att du skulle bli
ett sådant matvrak», sade hon harmset.
Emellertid hittade vi aldrig någon annan Briggs
än den förste i köket och Bab blef lugn. Nu hade
Bab triumferat med sin lysande middag för
Bea-vours och jag beslöt att triumfera med min. Dobbs
skulle komma till oss.
Dobbs är en sällsynt sällskapsmänniska,
eftersökt öfverallt. Han har rest mycket, kan
konversera, berätta historier, spela banjo och — han
kan äta. Men för Dobbs är ätandet en skön
konst. Man måste beundra hans sätt att njuta af
en god middag. Jag gaf mrs Usher en vink om
att göra sitt bästa och utan att darra på målet
bad jag Dobbs komma hem och äta middag hos
oss en famille.
Till min förvåning antog han min inbjudning
utan omsvep. Jag erinrade mig sedan, att han
ganska ofta brukade hälsa på hos Beavours.
Det är sannt att jag kostade på mig mera
än jag borde för vinet, men jag hade beslutat att
imponera på Dobbs. Och jag imponerade på
honom.
»Gray, gamle gosse», sade han med tårar i
ögonen, när vi sutto vid kaffet och cigarrerna,
»jag gratulerar dig. Hur kan du åstadkomma
något sådant?»
I få ord talade jag om historien med mrs
Usher.
»Hon är en konstnär!» utropade han. »Släpp
henne aldrig! Jag har bara kännt en person, som
kunde laga sådan mat som denna och det var
kökschefen hos Gaster! Jag åt en gång middag
i hans palats i New-York och rätterna voro ej ett
dugg mera utsökta än dina. Tyvärr försvann
denne mästerkock kort därefter med mr Gasters
dyrbara juveler och sedan dess har man ej sett ett
spår af honom».
Dobbs sade godnatt med tydlig förhoppning
om att få komma igen, och jag gick till sängs
belåtnare än någonsin med mrs Usher och mig
själf.
Vid tolftiden på natten vaknade jag och kunde
ej somna igen trots alla försök. Som jag låg med
öppna ögon och tittade mot fönstret upptäckte jag
att det blåste in i rummet.
»Fönstret är för mycket öppet», tänkte jag,
»det är därför jag ej kan sofva».
Jag steg upp så tyst jag kunde för att ej
väcka Barbara, och just som jag skulle draga upp
rullgardinen hörde jag en lång, tyst hvissling
under fönstret. Jag lyssnade och fick höra att
fönstret sakta öppnades i rummet bredvid, som var
mrs Ushers.
»Ah», tänkte jag, »Är det Briggs?»
Därpå hviskade en hes röst: »Är du där,
Slosher?»
Slosher! Också ett smeknamn för en dam!
»Ja», kom svaret från mrs Ushers fönster.
»Och jag är tusan så trött att ligga och vänta
längre. Kan du taga emot det nu?»
Mrs Usher?
»Ja, fira ner det nu. Jag är på
»Sädesskärf-ven» och där träffas vi i morgon. Langa ner
det nu!»
»Nej tack, pluringarna först. Jag känner dig».
Efter en hel del hviskningar, slogs mrs Ushers
fönster ned och jag hörde kraftiga steg från någon
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
