Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BARNET.
En berättelse.
» I ag reser genast hem.»
*■" Den vackra fru Dorners röst darrade af rörelse
och hon steg häftigt upp från bordet. Hennes
förtjusande ansikte var blossande rödt, hennes
mörka ögon blixtrade, barmen häfdes, de röda
läpparne darrade.
Han, som uppväckt hennes vrede, satt vid
bordet och fingrade nervöst på nötknäpparen med
en min, som uttryckte mycket dåligt humör. De
hade varit gifta något öfver ett år och detta var
deras första gräl. Naturligtvis är det svårt att
afgöra hvem som hade skulden. Det vore kanske
rättast att säga att båda voro offer för en del
otrefliga sammanträffanden som skulle kunnat störa
friden mellan ett par änglar. Hr Dorner hade
under förmiddagen haft obehag på kontoret och
frun hade sett sig tvungen hålla räkenskap med
köksan, som till hämd gjorde sitt bästa att förstöra
middagen. Det olyckliga offret för tjänsteandens
raseri sväljde tyst soppan, men när fisken kom in
alldeles sönderkokt var hans tålamod slut och han
gaf luft åt sina känslor på detta hos männen
numera icke ovanliga sätt! Den lilla frun svarade
genast att hon inte kunde rå för det och att hon
haft tillräckligt otrefligt för köksans skull utan att
ttan också skulle börja på o. s. v., o. s. v., o. s. v.
Af gnistan blef en stor eld. Han önskade att han
ätit middag ute och det önskade hon också. Han
sade att han inte ville nöja sig med slikt och det
ville inte hon häller. Men när han som slutkläm
yttrade ett ord, som i vårdadt skriftspråk betecknas
med f och ett streck, då steg hon utom sig upp
från bordet och tillkännagaf sin afsikt att lämna
honom.
Först då insåg han, hur långt saken fått gå
och huru barnsliga de varit. Men ändå kunde han
ej förmå sig att taga första steget till försoning.
Det måste naturligtvis komma från henne. Felet
var hennes och han behöfde icke förödmjuka sig!
»Tänk på hvad du gör», sade han i varnande ton,
»om du går din väg, kan du icke komma tillbaka».
»Komma tillbaka!» Hon ryste vid tanken. »Jag
vill aldrig komma tillbaka — aldrig!» Och hon
bet ihop sina vackra hvita tänder. »Din brutale
stackare! Jag förstår inte hur jag kunde gifta mig
med dig!»
»Jag undrar hur jag kunde.»
»Om jag bara vetat, att du hade ett sådant
lynne.»
»Ja, om jag bara vetat!»
»Jag kunde ha varit lycklig nu.»
»Jag också.»
»Att tänka sig att jag gaf kapten Klingsvärd
korgen för din skull!»
Han knöt handen och rynkade ögonbrynen.
»Och jag lät konsuln taga den vackra fröken
Ödgren.»
»Vackra! Ha! Ha!» utbrast hon med ett
hysteriskt skratt.
»Hvilket nöt jag var!»
»Jag var ännu dummare. Att — att svära mot
mig vid bordet! Ah! Och jag som trodde att du
var en gentleman.»
»Och jag som inbillade mig —»
»Hvad?»
Hon gick häftigt emot honom och ögonen
brunno efter svar.
»Jag inbillade mig, att det var en hustrus plikt
att bemöta sin man med en smula vördnad.»
»Misstag! En hustrus plikt är att behandla
mannen så som han förtjänar — och det gör jag
när jag lämnar dig. Jag stannar inte ett
ögonblick i ditt hus — inte ett ögonblick under samma
tak som du!»
»Säg inte så!»
»Jo, det gör jag!»
Hon ringde häftigt på klockan. Knappt hade
dess ljud förklingat, förrän en tjänstflicka med
för-skrämdt utseende stod i dörren.
»Anna, gå upp och säg till sköterskan att
genast klä på den lille.»
»Förlåt, frun, jag var nyss uppe och då skulle
hon just till att lägga honom!»
»Det gör detsamma. Gör som jag säger!»
Med ett ’Ja, frun!’ skyndade den häpna Anna
sin väg.
Fru Dorner ämnade följa efter henne, då hennes
man lade handen på dörren.
»Stanna ett ögonblick!» sade han i bestämd ton.
Hon vek undan, som om hon fruktat den
minsta beröring.
»Hvad är det?» frågade hon kallt:
»Hvad menar du med gossen? Hvarför skall
han klädas på?»
»För att taga honom med mig.»
»Du ämnar inte taga barnet med dig?»
Hon såg på honom med ögon, i hvilka harmen
ett ögonblick undanträngdes af förvåning.
»Du tager ej barnet med dig!» upprepade han
med eftertryck.
»Jo, det gör jag. Aldrig skulle jag lämna den
lille älsklingen ensam hos dig. Du —»
»Det är mitt barn och —»
»Barnet är mitt. Hur kan du påstå annat?»
»Jag förmodar att du medgifver att jag såsom
hans far —»
»Och jag såsom hans mor —»
»Det är mitt barn!»
»Det är min son, och om du vill taga honom
från mig, vänder jag mig till domstol.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
