Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Var så god. Den skulle döma till min förmån.»
»Aldrig!»
»Jag säger dig, att den skulle —»
»Jag skall taga barnet! Din omänsklige. Hur
kan du påstå att det är ditt?»
I detta ögonblick inträdde sköterskan med den
omtvistade varelsen. Fru Dorner rusade mot henne
och grep barnet i sina armar.
»Min lille älskling. Vill man taga dig ifrån
mig? Hon tryckte barnet till sitt bröst och med
lågande ögon, i hvilka tårar började glänsa, gaf
hon mannen hvars drag blifvit alltmer upprörda,
en trotsande blick.
»Ni kan gå!» sade han till sköterskan.
»Nu göra vi upp saken», fortsatte han i ton,
darrande af smärta och harm. »Gif mig barnet!»
»Aldrig! Aldrig!»
»Du vill inte?»
»Nej! Om du rör mig, ropar jag på hjälp!»
Han stod obeslutsam och vred nervöst sin
mustasch. Han var nu ordentligt ond och hans
sinne var lika envist som hennes.
»Nu går jag», sade hon och gick mot dörren.
»Låt mig komma ut!»
»Inte förrän du gifvit mig barnet.»
»Hur vågar du begära något sådant! Lämna
min lilla skatt till dig för att han skall lära sig
hata sin mor och bli likadan som du.»
»Hvad skall du lära honom?» frågade han
hastigt. »Förmodligen att hata sin far?»
»Han skall aldrig höra talas om sin far. Vi
skola glömma honom — ska’ vi inte, min lille
älskling? Jo visst!»
Men nu började »den lille älsklingen», som
hittills tåligt uthärdat de våldsamma smekningarna,
att protestera allt hvad hans friska lungor förmådde
— och han började sparka och slå i vädret med
sina små knubbiga händer på ett sätt, som tydligt
visade att han ärft sina föräldrars lynne.
»Du har gjort honom illa», sade fadern. »Det
kunde jag väl veta. Gif hit gossen, jag vet hur
han skall bli lugn».
Hon for tillbaka.
»Rör honom inte! Seså, seså, lille grisen min,
seså, tyst, tyst!»
Men ingenting kunde få den lilla rösten att
tiga.
»Det vore bäst att du gåfve honom till mig»,
sade fadern igen. »Du vet att jag brukar kunna
lugna honom».
»Nej!»
>Men han blir sjuk, om han får skrika så. Om
han kväfs blir det ditt fel».
Nu inträffade någonting oväntadt. Med denna
envishet som är så utmärkande för små barn räckte
den lille armarne mot sin far och arbetade med
alla krafter att komma till honom.
»Se på, han vill komma till mig. Det visste
jag!» ropade Dorner triumferande.
Hans hustru tystnade. Häpnad och fruktan
lästes i det vackra ansiktet- Att hennes barn skulle
öfvergifva henne var ett så oväntadt slag, att hon
blef alldeles öfverväldigad. Utan ett ords
invändning lät hon mannen taga barnet. Och den lilla
otacksamma varelsen lämnade henne med ett
oar-tikuleradt ljud af belåtenhet, som gjorde fadern
utom sig af glädje och stolthet.
»Nu kan du gå», sade han med ovärdig
grymhet.
Hon hade sjunkit ned på en stol och dragit
upp näsduken.
»Jag — jag vi-vill inte gå», sade hon med af
tårar kväfd röst.
»Men du sade ju nyss att du ville».
»Jag vill inte gå ifrån gossen».
»Han gick ju ifrån dig med glädje».
Nu kunde hon ej längre hålla tårarne tillbaka
utan brast ut i häftig gråt.
Men barnet, som höll på att undersöka pappas
mustasch, skrek af förtjusning.
»Du krossar mitt hjärta», snyftade hon.
»Men mitt hjärta?»
»Ditt? Jag tror inte att du har något. Om du
hade det, skulle du inte vilja taga gossen ifrån mig.»
»Han kom ju till mig frivilligt».
»För det han är för liten för att — att förstå,
därför kom han, och förresten kommer han igen
till mig när han, när han» — i hennes röst skönjdes
en ljus ton —- »när han blir hungrig».
Nu försvann det triumferande leendet från den
lycklige faderns ansikte. Utsikten att handskas
med ett hungrigt fyra månaders barn, var icke
vidare angenäm. Han såg just sig själf försökande
att sköta mjölkflaskan och detta perspektiv blef
honom för löjligt.
»Säg, hör på, Annie lilla», mumlade han,
»stanna du, för pojkens skull. Stannar du inte
kvar?»
»Om — om du lofvar att aldrig vara, vara
elak mera».
»Jag menade inte vara elak».
»Men det var du!»
»Ja, jag vet. Det var mitt fel».
»Jag vet inte — kanske — det, det var det
nog inte alldeles».
»Seså, lika godt, vi bry oss inte om hvems
fel det var, min lilla Annie?»
»Nej, min älskade».
Och därmed beseglade de försoningen på
vedertaget sätt. Ja, de beseglade den så många
gånger, att barnet till slut började på sitt vanliga
högljudda sätt ge sin missbelåtenhet tillkänna
öfver att bli försummad.
Violet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
