Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GULDTÖRSTENS OFFER.
Af S. H. Merriman.
Öfversättning för Hvar 8 Dag.
I hvarje nummer lämnas ett kort sammandrag af följetongens innehåll allt ifrån dess början.
I första kapitlet omtalas professor von Holzens vandring genom några trånga, ruskiga gator i Haag, i afsikt att aflägga
ett besök hos en döende. Af denne köper professorn för tusen gulden ett dyrbart recept. När den sjuke dragit sin sista suck,
tager professorn pängarne ur hans hand och stoppar dem tillbaka i sin plånbok.
Andra kapitlet börjar med en skildring af ett sammanträffande mellan den från Indien som segrande hjälte återvändande
major White och en gammal bekant till honom, Tony Comish, en modärn man ur societeten. De följas åt till den senares
onkel lord Ferriby, för att hälsa på husets unga dotter miss Joan. De finna henne upptagen med arbete för ett
välgörenhetsföre-tag till fromma för manufakturistbiträden. Välgörenheten går ut på att förmå folk att på lördags e. m. låna ut sin velociped till
fattiga biträden. Miss Joan omtalar lordens senaste välgörenhetsprojekt. Det är en stor internationell affär, som har till mål att
lindra malgamitarbetarnes svåra lott.
I tredje kapitlet har herrskapet Ferribys en »at home», hvarvid lorden framlägger denna sin plan. Som medlemmar af
direktionen föreslås och antages med acklamation lorden, Tony Comish, major White, upphofsmannen till projektet mr Percy
Roden och professor von Holzen.
Fjärde kapitlet återgifver att börja med en interiör af det gamla diplomathotellet »Vieux Doelen» i Haag. En mrs Vansittart,
som reser med sin kammarjungfru, gör här bekantskap med mr Percy Roden, för hvars stora projekt hon visar sig lifligt
intresserad. Detsamma går ut på att samla ihop alla malgamitarbetare och bygga en fabrik åt dem, i afsikt att förse hela världen
med malgamit, ett för papperstillverkningen oumbärligt ämne. Fabriken skall förläggas till dynerna i Holland.
Femte kapitlet beskrifver malgamitarbetarnes ankomst dit med Cornish som vägvisare.
»Skaffa dem ombord på tåget», sade han på
engelska till en tjänsteman, som stod bredvid
honom, och då han såg att han icke blifvit förstådd,
upprepade han befallningen på annat språk.
De torftigt klädda passagerarne kommo ned
från landgången och gingo in i tullen. Utan att
hysa något intresse för omgifningen, utan att växla
att ord med hvarandra, gingo de sida vid sida
som stumma och piskade djur. Några buro
tydligen tecken till sjukdom och hade en stapplande
gang. Ett par voro halfblinda och kände sig för
med händerna. Man såg tydligt att de voro af
olika nationalitet. Här en jude från Wien med
judehatskräcken i ögonen, där en kraftig jätte från
Skandinavien. En smart engelsman lyfte på hatten,
då han gick förbi och hjälpte fjäskande en liten
gråhårig italienare ned för landgången. Endast en
sak hade de gemensamt: sitt lifsfarliga arbete.
Dödens skugga hvilade öfver dem alla. Ett
ögonblicks allvar for öfver Cornish’s ansikte. Dessa
människor stodo lika fjärran från honom som ödlan
från fjärilen.
Några af männen veko undan för honom med
en slags slö ödmjukhet, af fruktan för att deras
usla paltor skulle vidröra hans päls. En, som bar
en fogelbur, stannade ett ögonblick med en viss
stolthet för att riktigt visa Cornish den stackars
kanariefogeln. Dessa malgamitarbetare på den
holländska kajen voro ingalunda de intressanta
industriens offer, som man föreställt sig i lady Ferriby’s
salonger. Där hade man betecknat deras lif såsom
kort och gladt. Här kunde man då inte märka
det glada. De farliga industriernas hemligheter
skulle icke kunna förklaras af den mest moderne
romanförfattare.
Men vi veta alla och beklaga att sådana
industrigrenar finnas. Och att tillgången på män
och kvinnor, hvilka stå färdiga att söka arbete i
en sådan industri, faktiskt är outtömlig — detta är
verkligen värdt åtminstone ett ögonblicks
uppmärksamhet.
Cornish gjorde de nödvärdiga arrangementen
med järnvägstjänstemännen och räknade noga sitt
folk. De sutto redan instufvade i sina vagnar.
Man måste åtminstone tillerkänna honom
dygderna hos en generation, hvilken är
utomordentligt praktisk och i stånd att reda sig i hvardags-
(Forts från n:o 7).
lifvets små svårigheter. Beslut och handling voro
hos honom ett.
Därpå slog han sig ned i en ensam kupé med
en suck af lättnad vid tanken på att han inom
några dagar skulle vara tillbaka i London. Hans
ansvar slutade i Haag, där han skulle öfverlämna
malgamitarbetarne till Roden och von Holzen.
Vädret var bitande kallt. De tråkiga holländska
husen voro betäckta med rimfrost och allt annat
än inbjudande. Malgamitarbetarne hade samlats
ihop från alla delar af världen i ett för dem
sär-skildt iordningställdt hem i London. En andra
af-delning väntade på närmare order i Hamburg.
Men de skickligaste arbetarne voro dessa, som
Cornish nu hade om hand.
Under dagarne för deras ankomst, när de
skulle tagas emot och härbergeras, hade den
grymma verkligheten beröfvat det stora företaget
mycket af dess gloria. Joan Ferriby hade funnit
malgamitarbetarne mindre pittoreska än hon
föreställt sig.
»Om de bara vore tvättade», hade hon
anförtrott major White, »så skulle de säkert vara
trefligare att ha att göra med».
Här voro emellertid nu malgamitarbetarne och
man måste taga dem om hand. Detta var precis
inte hvad många föreställt sig, och Cornish
längtade med oförställd glädje efter det ögonblick, när
han kunde bli kvitt dessa personer, hvilka Joan
i munter ton betecknat som »ganska otrefliga» och
hvilka han själf erkände vara simpla och
ointressanta. Han tänkte icke ens, såsom Joan gjort,
på de hustrur och barn, hvilka skulle komma efter
och säkert vara pittoreska och uppmuntrande.
Tåget banade sig försiktigt väg öfver den
dimmiga slätten. Cornish ryste, då han tittade ut
genom fönstret.
»Schiedam», ropade konduktören.
Var detta Schiedam? Endast en by, och ändock
var namnet så bekant. Världen tycktes plötsligt
ha blifvit liten och tråkig. Ännu några stationer med
historiska namn. Och så var man framme vid Haag.
Cornish steg ur kupén och skakade hand med
Roden, som klädd i tjock päls väntat honom på
perrongen. Roden såg slug och driftig ut — slugare
och driftigare än till och med Cornish misstänkt,
och organiseringen tycktes fullkomlig.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
