Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Jag har omnibusar och vagnar för dem och
deras bagage», voro Rodens första ord.
»Jag räknade dem alla vid landstigningen»,
svarade Cornish, »hundratjugu stycken — ganska
goda genomsnittsuslingar».
»Ja, det är inte mycket att se på», genmälde
Roden.
Och de två männen betraktade
malgamit-arbetarne, som nu höllo på att stiga ur och
viljelöst skockade sig på den rymliga perrongen.
»Men ni skall utan tvifvel snart fa folk af
dem», sade Cornish med den optimism, som var
karaktäristisk för honom.
»Aja, vi skola snart få dem i ordning,
sjöluften o. s. v. förstår ni...»
Roden såg på sina protegés med stora dj-stra
ögon, i hvilka det lika litet fans entusiasm som
någon gnista af människokärlek Cornish undrade
hvad han tänkte på. Tankarne voro säkerligen fulla
af pessimism och saknade helt och hållet denna
Blinda hänförelse, hvilken drifver människor att
våga sig på stora företag för massornas väl och
att göra — så vidt den praktiska människan kan
inse — stora och ödesdigra misstag.
»Von Holzen är därnere», sade Roden
slutligen, »så fort han kommer upp, skola vi plocka in
dem i omnibusarna tio och tio. Bagaget kan
följa med. Ah, här kommer von Holzen. Ni
känner honom inte, eller hur?»
»Nej, det gör jag inte».
Båda gingo fram mot en axelbred man af
medellängd, med ett slätrakadt ansikte. Von Holzen
lyfte på hatten och behöll den i hand medan han
hälsade.
»Presentation är onödig», sade han, »vi ha
arbetat tillsammans i många månader — ni på
andra sidan Nordsjön och jag på denna, och nu
ha vi i alla händelser något att visa».
Han hade ett lifligt kontinentalt sätt och log
vänligt. Det var en helt annan människa än Roden
— han hade lättare att känna för andra och så
att kunna förstå andra, han var i stånd till mera
godt och möjligen till ännu mera ondt. Han
hälsade på Cornish med en vänlig nick och vände
sig därefter åt malgamitarbetarne. Dessa, som
stodo i en skock på perrongen, med sina fattiga
tillhörigheter i handen, besvarade hans blick med
ett visst intresse. Tåget, som fört dem dit, rullade
ut från stationen och lämnade kvar
malgamitarbetarne i slö undran öfver de tre män, i hvilkas
händer de anförtrott sina lif.
Sjette Kapitlet.
På dynerna.
»Likgiltigheten är hjärtats sömn».
cheveningen är, som bekant, byggd på
sand-dynerna och skyddas för oceanen endast af
’ ^ en damm. Ett nytt Scheveningen har här
växt upp — en terrass af röda tegelhus, hvilka
urblekta och »väderbitna» ensligt stirra mot det
grunda hafvet. Det inre landet är, utom där
företagsamheten skapat vägar och rest villor, idel
sanddyner. Söder ut, bortom fyren, sanddyner —
norrut sanddyner så långt ögat når. Denna
landsända är en formlig öken.
Denna eftermiddag gjorde dynerna ett så starkt
intryck af dyster ödemark som man någonsin kunde
föreställa sig. Dimman hade visserligen lättat
något, men upplöst sig i ett fint rägn, hvilket frös
så fort det föll, så att marken betäcktes af ett
tunnt istäcke. Den korta januaridagen närmade
sig sitt slut.
Trehundra alnar norr om vattenledningsverket
påträffar den nyfikne i dag några låga hus i en
klunga. Byggnaderna äro af trä med tak af
korrugerad järnplåt. När de voro nya, för ej så många
år sedan, sågo de nog så inbjudande ut med sina
gröna fönsterluckor och takprydnader. Det hela
var omgifvet af ett järnstaket. Vägen som förde
dit var ej synnerligen väl anlagd på den sandiga
bädden.
»Vi vilja icke att platsen skall bli föremål för
turistexkursioner från Haag», sade Roden till
Cor-nih, när de i en täckt vagn nalkades
malgamit-fabriken.
Cornish såg ut genom fönstret utan att göra
någon anmärkning. Så långt han kunde se åt alla
håll såg han intet annat än sandkullar och vissnadt
gräs. Vägen var smal och förde endast till den
lilla klungan hus inom järnomhägnaden. Det var
ett ödsligt ställe, afskuret från all förbindelse med
den yttre världen. Man kunde gå förbi på ett
par hundra fots afstånd och aldrig ha en aning
om att malgamitfabriken existerade. Vagnen körde
genom den höga grinden in på dess område. Där
fanns ett antal små hus, två långa, låga
byggnader och vattentornet.
»Som ni ser», sade Roden, »ha vi godt om
utrj^mme för utvidning här, om det behöfves. Men
vi måste gå långsamt tillväga och känna oss för.
Vi få icke taga miste. Vi kunna här härbergera
ett par hundra arbetare och deras familjer. Men
i sinom tid skola vi hafva femhundra här inne —
alla malgamitarbetare i världen».
Han af bröt sig själf med ett skratt och såg
sig omkring. Hans röst lät liflig och upprörd.
Kunde Percy Roden, när allt komme omkring,
vara entusiast? Cornish gaf honom en missnöjd
blick. I den värld Cornish tillhörde var uppriktig
entusiasm så syllsynt, att den aldrig blef väl
mottagen.
»Dessa två hus äro fabriksbyggnaderna», sade
han. »I dessa kunna trehundra män arbeta på en
gång. Där sätta vi upp skjul för råmaterialet.
Här bygga vi ett magasin. Men jag tar för gifvet,
att vi icke komma att ha mycket malgamit på
lager».
Cornish hörde på honom med denna
vördnads-fulla uppmärksamhet, som nu för tiden ägnas
affärs-detaljer af dem, hvilkas börd och uppfostran göra
dem olämpliga för dylika. Det var tydligt, att han
ej fullt förstod de uttryck som Roden använde.
Men han slog med käppen på sin prydliga fot,
nickade lifligt med hufvudet ocli såg sig omkring
med vaken och intelligent blick.
»Och ämna ni och den där utländske personen,
herr von Holzen, — bo här inne i denna —
pesthärd?» frågade han.
»Nej, von Holzen bor som hittills på hotell i
Scheveningen. Jag har hyrt en liten villa på
dynerna ooch min syster skall sköta hushållet.»
»Ah, jag visste inte att ni hade en syster»,
sade Cornish». »Intresserar hon sig för
malgamit-företaget?» (Forts.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
