Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
VILHELM STENHAMMAR.
Få svenska musici — om ens någon — torde
vid så unga år ha nått den berömmelse och
den popularitet, som kommit Vilhelm Stenhammar
till del både här hemma och utomlands. Och detta
oaktadt Stenhammar i sin alstring hvarken lägger an
på popularitet eller lättfattlighet, utan det fastmera
genom densamma ofta går ett drag af grubbel
och tungsinthet, som gör det rätt svårt för den ej
särskildt musikbildade och musikaliskt anlagde att
intränga i dess verkliga väsen.
Men det finns tvänne drag hos Stenhammars
konst, som till fullo motivera det stora renommé,
han uppnått: dels det genomgående konstnärligt
musikaliskt äkta i hans personlighet och
framställning och dels det drag af lika omisskännligt äkta,
nordisk svenskhet, som ock går genom hans
diktning. Hör honom exempelvis spela pianostämman
i Brahms’ stora kvintett eller sjung hans »Sju
sånger» ur »Ensamhetens tankar» — och du skall ej
kunna undgå att finna de nyssnämda egenskaperna,
hvilka väl ock just äro grunden till hans
konst-närsrykte. Ty det är dock det äkta och det
nationella, som skapa konstnären af rang.
Karl Vilhelm Eugen Stenhammar är född i
Stockholm den 7 februari 1871, och tillhör en inom
vårt svenska musiklif stora och kända traditioner
ägande släkt. Efter studier vid Nya
Elementarskolan ägnade han sig helt åt musiken, idkade
pianospel för Richard Anderson, harmoni,
kontrapunkt och komposition för Dente, Hallén, Heintze,
H. Barth i Berlin m. fl. Organistexamen aflade
han 1890.
Då Vilhelm Stenhammars offentliga musikaliska
verksamhet infaller under allra sistförflutna åren,
torde knappast något närmare ingående på
densamma här vara nödigt, det har naturligtvis ej
häller varit afsedt. Vi inskränka oss till att nämna,
att han sedan 1897 anfört Filharmoniska sällskapet
i Stockholm, att han är en af de »stadiga» i Aulinska
kvartetten och att han f. n. proftjänstgör som
kapellmästare vid K. operan. Af hans kompositioner
nämna vi ur minnet de två ton dramerna »Gildet
paa Solhaug» och »Tirfing», körverken »Snöfrid»,
»I Rosengården», balladen »Flores och Blanzeflor»,
den präktiga pianokonserten, en mängd sånger,
pianostycken m. m.
Vi bringa (sid. 169) en bild ur »Gildet paa
Solhaug» från dess uppförande i våras å hofteatern i
Stuttgart. Det är ett djärft tilltag af en ung
musiker att skrifva musik till ett Ibsendrama in extenso,
och än märkligare är, att verket först antages till
uppförande i Tyskland. Att Stenhammar dock
lyckats i sin vanskliga uppgift, därom vittna den
allmänt lofordande tyska kritiken och den betydliga
succés, som kom stycket till del vid uppförandet.
Musiken är hållen i Wagnersk stil, utan att
kompositören likväl någonsin uppgifver sin egen
personlighet.
Vilhelm Stenhammar är nu i sin mannaålders
fulla kraft. Vi hoppas och äro öfvertygade om,
att de förhoppningar, som allmänt äro fästade vid
den genialiske konstnären, efter de vackra löften
han redan gifvit, tillfullo skola gå i uppfyllelse.
Vi stå i förbindelse till »Btihne und Welt» för
reproduktionen. T. v. T.
HUGO ALFYÉN.
En af våra yngre
svenska musici, som
under de senaste åren gjort
sig mycket fördelaktigt
bemärkt, är
violinisten-kompositören, numera
medlemmen af k.
hofka-pellet Hugo Alfvén, hvars
öppna och tilltalande drag
vi här återgifva. Hr
Alfvén, har genomgått
konservatoriet i Stockholm
och flere gånger erhållit
musikstipendier — senast
ett reseanslag.
Af den begåfvade
komponistens arbeten är
främst att nämna hans
uppseendeväckande andra
symfoni, hvilken första
gången uppfördes i
Stockholm i våras och hvaraf
det gafs en repris å
symfonikonserten på K.
Teatern den 21 i förra
måden. Denna symfoni har
af såväl publik som
kritik mottagits med
formliga ovationer. Den
kommer ock utan tvifvel att
föra sin skapares namn
ut i världen, ty den är
ett mästerverk — ett mä-
sterverk af svensk konst,
hvaröfver vi med skäi
kunna vara stolta. Af
allt att döma kan den
svenska tonkonsten vänta
sig mycket af Hugo
Alf-véns begåfning.
En kritiker säger om
den berömda
D-dur-sym-fonien:
»Alfvén besitter den
stora och ovanliga
förmågan att kunna dölja sin
lärdom; man märker hela
tiden, att man vandrar på
fast mark, äfven då
komponisten djärft seglar in
bland kontrapunktikens
allra farligaste uddar och
skär, men symfonien är
fri från all schablon, frisk
och lefvande. Den
ungdomliga tonsättaren går ej
ur vägen för starka
effekter, men allt kommer så
naturligt och äkta, att
han genast öfvertygar oss,
att äfven i klassiskt byggda
symfonier så ovanliga och
naturalistiska instrument
som bäcken eller tallrikar
höra till stilen.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
