Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ETT MÖTE.
För HVAR 8 DAG af Karin Gran.
*Och jag binder af hedens rödaste ljung
Ett tack för allt, hvad du varit,
Min ögons ljus och mitt hjertas kung
I sommardagar som farit —.*
(Dan. Fallström.)
I—I afvet kom brusande inöfver, som ville det
storma in och taga med sig bort allt hvad
det nådde. Men klipporna stodo trogen vakt,
skummet yrde hvitt omkring utan att kunna rubba
dem! Längst ute, där skummet vräkte som vildast,
syntes två gestalter, som slagit sig ned i lä af ett
ofantligt klippblock. Doktor Harald Wide såg
forskande upp i sin följeslagerskas ansikte:
»Du har ändå kommit hit igen!»
Hon log ett halft vemodigt leende.
»Ja, man drifves ibland oemotsåndligt mot de
platser, där man tillbragt glada, lyckliga dagar.
Och när nu tåget gjorde mig den speciella tjänsten,
att urspåra just här, så kunde jag ej underlåta den
lilla promenaden hit ned med många tankar på
doktor Wide, men utan en aning om, att jag skulle
kunna träffa dig här».
»Jag säger som du, att man ofta söker de
platser, där man tillbragt sina lyckligaste dagar! Ellen,
jag har knogat igenom hvarenda sommar här
sedan dess och de sista åren bott här som
provinsialläkare. Det ger så mycket att göra, ser du!»
Hon såg på honom.
»Och du tänker stanna här, du?»
»Ja, det är så bekvämt att vara på samma
ställe vinter och sommar, och jag trifs här».
»Men din fru?»
»Jaså, Ebba, ja hon är belåten med hvad jag
bestämmer, och när hon har mig och barnen
begär hon ej mer. Ellen! Du talade om glada,
lyckliga dagar här den där sommaren. Hur kunde du
vara lycklig, när du såg en annan så olycklig vid
din sida!»
»Det fanns väl dagar före den, då du för mig
yppade din olycksaliga kärlek. Förut var det väl dagar
af den mest jublande ogrumlade fröjd, men du
förstörde allt med den förklaringen!»
»Du var då kär i mig, fast du ej erkände det!»
Hon öfverfor med hastig blick mannen vid
sin sida. Det var han och dock icke han! Hvar
var glansen i de stora blå ögonen, som nu trötta
sågo ut i verlden? Den höga smärta gestalten
som hon så beundradt var ju icke böjd, men den
forna spänstigheten var borta.
»Om jag var kär i dig — ja, jag vet inte, jag
njöt af ditt sällskap mer än af någon annans, ja,
jag tror, att jag njöt af din blotta närvaro, men
aldrig föll det mig in, att det skulle bli något mera.
Du var ju förlofvad — men så kom den där
förfärliga dagen, då allt blef mig klart och — jag
flydde!»
Han följde med spänd uppmärksamhet hennes
ord.
»Ja, jag flydde», fortsatte hon som för sig själf,
»jag var icke längre säker på mig själf. En sådan
storm till, och jag hade kanske gifvit vika,–––
så gaf jag mig ut i världen för att få igensopade
de spår du satt i snön».
»Och det gick, Ellen?»
»Ja, och nej! Det var ju en svår tid, då jag
hörde, att du lag sjuk och i yrseln ropade mitt
namn. Men du hade ju din fästmö vid din sida,
och när jag så hörde, att all fara var öfverstånden,
reste jag».
»Ja, jag vet. När jag kom upp igen, var du
din väg, och en ny tacksamhetsskuld band mig vid
min lilla fästmö, fjättrarne voro tyngre än
någonsin, och du var och förblef borta! Ja. Och sa på
nyåret stod vårt bröllop, det blir 6 år sedan dess nu i
januari. Tiden har gått och nu tänker jag stanna
här för mitt återstående lif. Min frus pängar — du
förstår — sätter oss i tillfälle att bosätta oss hvar
vi vilja, och här har jag i alla fall så mycket att
göra och det behöfver jag. Folket här har fått
förtroende till mig, och sällan känner jag mig
bättre till mods, än när det bär ut i storm och
oväder. Första året önskade jag mången gång,
att båten skulle slungas i stycken eller hästarne,
när färden gick upp genom bärgen, skulle skygga
till och störta mig ned i ett bråddjup — men så
barmhärtiga voro hvarken element eller djur och
nu är denna förfärliga önskan borta! Det var en
kväll, som ändrade mycket! Min egen lilla Vera
låg illa sjuk och jag väntade nästan hvarje minut,
att slutet skulle vara inne. Då kom plötsligt ett bud
utifrån en af öarne. Det var ett litet barn äfven
där som kämpade mot döden. Min plikt var ju
att resa och jag begaf mig i väg. Stormen slet i
tackel och tåg, och den lilla segelbåten flög som
ett nötskal på vågorna. Då önskade jag ej döden,
utan bad, att jag så fort som möjligt skulle få
återse mitt barn och lämna hjälp, om sådan ännu
behöfdes. Och allt gick bra, fast den gamle
skepparen sade, att värre storm hade han aldrig ridit
ut förr, och han hade nog ej häller gifvit sig ut, om
det ej varit barnbarnet det gällt. När jag kom
hem, var min Vera bättre, och från den stunden
förstod jag hur mycket jag ägde i lifvet och hur
mycket jag hade att vara tacksam för, och så blef
allt ljusare».
Ellen såg forskande på honom. Han var ändå
den hon alltid tänkt honom vara. Hade hon ej
gjort orätt, som ånym korsat hans väg, visserligen
utan afsikt, men medveten om möjligheten af ett
möte med honom här? Det var som om han läst
hennes tankar, ty han fortsatte:
»Det var roligt att se dig igen! Hela den
tiden vi nu talat om, är för mig som en vacker
dröm för länge, länge sedan. Jag tänker på den
ibland som på något för mig oupphinneligt, som
jag väl minnes, men icke saknar! Jag är nöjd nu
med mitt lif, hur är det med dig?»
Hon mötte hans blick.
»Mitt lif? Ja, det går som det alltid gått. Jag
lefver ju midt i vimlet. Mycket går jag upp
i min målning och min musik, och jag är mycket ute
i världen. I ett hus som vårt, där det måste
representeras, är det alltid så’ och nu har jag lefvat
mig in i det! — — Men nu måste jag tänka på
att gå, om jag skall hinna upp till stationen i tid.
Jag har motvind i backarne, och vägen tar då alltid
tid!»
»Och du vill ej stanna hos oss öfver natten?»
»Nej tack, man väntar mig i morgon. Adjö!
Jag skall gå in till fiskar-Lars ett slag. Tack för
1 afton och helsa din fru, om hon kommer ihåg
mig!»
»Tack själf, Ellen! Det var roligt att återse
dig just nu. Vet du, Ellen, vi hade kanske aldrig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
