Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
passat för hvarandra! Vi ha sett alltför skilda
sidor i lifvet!»
Ellen stod och såg ut öfver det upprörda hafvet:
»Nej, kanske inte! Men än en gång farväl.
Lars bor väl hvar i den närmsta lilla stugan?»
Han stod och såg efter den smärta eleganta
gestalten, som med lätta steg gick bort öfver
ljungen och snart försvann i den lilla stugan. Ja, det
hade varit en fantasi, förstås! Skulle hon, trots de
goda ansatser hon en gång haft, kunnat blifva en
hustru för honom, en läkares hustru med
deltagande och vänlighet för hvarje patient? Nej! Han
kände sig lättare om hjärtat, än han gjort på länge.
Ellen stannade blott ett par minuter i Lars
stuga, och fortsatte sedan sin väg i stormen.
»Kanske hade vi aldrig passat för hvarann»,
upprepade hon för sig själf. Jo, förvisso! Icke hade
hon sagt, hur tomt och ödsligt hon fann sitt lif,
och hur det varit henne omöjligt att fästa sig vid
någon, emedan just den sommaren stod som en
skugga emellan. Hon -.passerade doktorns villa.
Den var upplyst och sände en ström af ljus ut i
den stormiga höstkvällen. Det var tydligen
hvardagsrummet, hon nu blickade in uti. Där satt den
unga frun med lilla Vera bredyid sig, och då
dörren i det samma öppnades, fick hon se Harald
Wide med sin lille son påaxlarne, båda jublande glada.
Den lille sattes ned på bordet framför modern,
och så blef det Veras tur att komma till pappa.
Ellen gick vidare. I backen vände hon än en
gång mot ljusen i doktorsvillan, och gick sedan
raskt framåt. Hon kom i lagom tid till stationen
och just som hon satte sig in i kupén, slog ett
skarpt hagelblandadt rägn mot rutorna. Hon drog
kappan tättare omkring sig, en gäll hvissling
hördes, och tåget förde henne bort från minnenas
brännpunkt — men ej från minnet, ej från
hågkomsten af den ljufva dröm som aldrig blef verklighet.
EN »KÅKSTAD».
^/I ed häpnadsväckande fart skjuta
palats och hyreskasärner upp ur
jorden i vår hufvudstad, där man dock
alltid beklagar sig öfver bostadsbrist.
De som ha mest orsak att klaga är
småfolket. Under dessa perioder af forcerad
byggnadsverksamhet hinner man icke
samtidigt att i tillräckligt antal uppföra
lägenheter med bostäder för den mindre
bemedlade befolkningen. Dessa
husvilla slå sig ned i stadens utkanter, där
de reda till sig en liten stuga, en
källare eller ett skjul.
Vi gjorde häromdagen i sällskap
med vår fotograf ett besök å
Kungsholmen och togo en del vyer af
»kåkstaden» i Stadshagen, en på senare
tiden mycket omtalad del af
Stockholm-Här uppe i skogen bo flera familjer,
Hydda i Stadshagen.
Jordkula i Stadshagen.
af hvilka den som lyckats åt sig
uppföra ett hus med ett verkligt fönster,
syntes ha det bäst inrättadt af alla. I
detta hus, om vi så få kalla skjulet,
bodde en af stadens arbetare med hustru
och barn. De syntes nöjda och
belåtna och klagade icke. Deras största
bekymmer var, huruvida vederbörande
skulle göra allvar af sitt hot och rifva
ned kojan till första nästa april.
I den källareliknande jordkulan,
hvaraf endast taket synes å vår
illustration, bodde en skomakare, helt
filosofiskt tillfreds med sin värld.
Hela bostaden var ej längre än att
en man nätt och jämt kunde ligga rak
därinne i britsen, som tjänstgjorde
som säng. Ett litet fönster insläppte
ett högst sparsamt ljus, hvarför mäster
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
